I Göteborg rasar det just nu två parallella kriser för Konsthallen och Konstmuseet samt skandalen kring muthärvan inom Idrotts- och Föreningsförvaltningen (I&F). I centrum för dessa krisers på eldning står samma person; Socialdemokraten och kommunalrådet tillika ordförande i Kulturnämnden samt ordförande i Idrotts- och Föreningsnämnden Helena Nyhus. Hon har fler uppdrag än så men de är kanske mindre relevanta för det här inlägget.
Igår lät Nyhus förvaltningschefen för I&F få sparken som ett led i den mutskandal som förvaltningen blivit involverad i. Skumt nog i sammanhanget är att Ragnhild Andersson knappast varit involverad i den skandalen i och med att hon började sin tjänst långt efter att dessa mutor skall ha tagit plats. Nej istället får hon gå för beslutet att ha vakter som hindrade uppdrag gransknings reportrar att komma in på ett öppet nämndmöte samt att ett brev som påtalade oegentligheterna lagts i en personmapp. Ja okej, det kanske kan vara grund för en reprimand men avsked? Varför sitter då Nyhus kvar? Förvaltningens personal har skrivit ett öppet brev som publicerats av GP (DN). Det är uppenbart att nämndens ordförande inte längre renderar något förtroende från förvaltningens medarbetare. Arbetsklimatet för Nyhus torde vara i nivå med en is box anno 1910 som varmast. Så här skriver personalen:
Med hyfsat god kännedom om hur det går till på förvaltningsledningsnivå har vi svårt att föreställa oss att förvaltningschefen inte hade en tät dialog med sin ordförande innan beslutet om vakterna. Det, liksom övriga beslut kring mediahantering, har säkerligen fattats genom avstämning med förvaltningsledningen och rådgivande tjänstemän från Stadskansliet. Ytterst är förvaltningschefen givetvis ansvarig för besluten men vilket stöd har hon fått när det blåst som värst?Personalen sätter här huvudet på spiken. Nyhus måste ha fått veta och åtminstone passivt godkänt utplacerandet av vakterna inför ett nämndmöte som hon själv skulle hålla i. Vidare är det en besynnerlig åtgärd att ersätta en person som bevisligen inte kunnat vara insyltad i muthärvan med en person vars uppgift det var att säkerställa verksamhetens kvalitet och riktighet när mutorna flödade som värst. Uppenbarligen så säkrades inte kvalitén särskilt bra när kostnader för rivning av uppbyggnad av byggnader innebara att den gamla ruttna stod kvar. Varför sitter Nyhus kvar? hon som i uppdrag granskning konstaterade att hon minsann lyckats dribbla bort all annan media förutom dem, de som är den granskande makten i realiteten medborgarnas tredje makt...
Vi ser att förvaltningschefen inte är felfri och att såväl själva brevet med mutanklagelsen som kontakten med Uppdrag Granskning hade kunnat skötas på ett bättre sätt. Trots detta tror vi fortfarande att vår förvaltningschef har goda förutsättningar för att få ordning på vår förvaltning.
Att tjänstemän i förvaltningsledningen som redan innehaft sitt uppdrag i över 10 år skulle klara att skapa rutiner och ordning och reda denna gång förefaller väl optimistiskt. Att man nu dessutom kallat in en extra resurs (en person som f.ö. var kvalitetsansvarig under tiden de misstänkta oegentligheterna pågick) känns inte heller trovärdigt om syftet verkligen är att städa upp.
När det kommer till härvan kring stängningen av konsthallen så verkar det finnas en ljusning. I dagens GP säger V-ledamoten per Hållén att han är förvånad över att han inte involverats tidigare i skeenden kring Konsthallen. Hållén är förutom ledamot i kulturnämnden även ordförande i styrelsen för röda Sten som tillsammans med Konsthallen håller i Göteborgs internationella konstbienal. Hållén säger slående i tidningen:
Det är den nya stilen hos Helena Nyhus, att trycka igenom saker så fort somVid gårdagens sammanträde med Kulturnämnden vägrade Helena Nyhus envist att släppa fram frågan om konsthallen till den beslutande nämndens bord istället vill hon återigen skyla över en kris hon själv skapat genom att lämna över det på förvaltningen att lämna fram ett förslag om Konsthallen.
möjligt och utan diskussion.
Här känns det lämpligt att citera Annika von Hausswolff, professor för fotohögskolan som i DN kommenterade det faktum att beslutet tagits utan kulturnämndens vetskap:
Det här är klassisk Göteborgsanda. Snabba beslut, bristande insyn, begränsning av demokratin som gäller.På GP's fråga om Helena Nyhus varit otydlig med vad hon menar när hon säger sig ha en större sammanhängande plan för Göteborgs konstpolitik säger hon:
Det har ingen betydelse om man är tydlig eller inte. Det blir så här när man börjar röra i saker, att diskussioner går åt olika håll. Och det är väl bra, att vi diskuterar konst i Göteborg nu.Problemet i resonemanget är att vi diskuterar arenorna och utrymmena för konsten och konstnärerna i Göteborg. Den trånga kulturuppfattningen som Nyhus har blir slående när hon tror att en diskussion om Konsthallen som arena är en diskussion om konsten i sig självt. Behovet av arenan kan nog bäst förklaras genom den text med vilken projektet Transit på Konsthallen drevs mellan 2003 och 2005, vi kan på hemsidan läsa:
Tanken med transit var att ge de ännu icke etablerade – studenter på konstnärliga utbildningar – en möjlighet att synas på en etablerad konstscen och att möta en större publik. Under en helg/vecka visades ett verk, då också konstnären själv fanns på plats. Tyngdpunkten låg på möjligheten till ett möte mellan studenter och publik.
Många upplever ett avstånd mellan den etablerade konstvärlden och de som studerar på de konstnärliga högskolorna. Det saknas ofta ett forum för studenter att få synas utöver skolornas elevgallerier. transit ville fungera som ett sådant forum, inte för en utställning utan mer som ett nedslag, där studenterna förhåller sig till den samtida konstscenen och får delta i den. Klyftan minskar och publiken ges nya infallsvinklar och nya namn att diskutera med.
Ofta saknas arbetet med det publika mötet i skolorna, ett arbete som är nog så viktigt för framtiden. Genom transit gavs ett tillfälle till ett sådant möte. Konstpubliken och Göteborgs Konsthall blev aktörer i utbildningen.
Det handlar inte per se om konsten, utan om arenan och ytan. I en annan del av dagens GP recenserar Magnus Haglund Jan Christensens bok "Liberalernas stad" som bland annat handlar om de tankar som lågbakom byggandet av Konstmuseet och Konsthallen 1923. Haglund binder skickligt samman bokens resonemang med S och MP:s huvudlöshet och skriver:
I det gemensamma pressmeddelandet från Socialdemokraterna och Miljöpartiet, daterat 21 maj 2010, som talar om en flytt av Konsthallen till ett nytt kulturhus vid Backaplan tänkt att invigas 2015, säger kulturkommunalrådet Helena Nyhus: ”Den nuvarande konsthallen på Götaplatsen byggdes då synen på konst och besökare var betydligt annorlunda jämfört med idag. Dagens lokaler är vackra, men också otillgängliga och framför allt inte lämpliga för visning av samtidskonst.”Lite längre ner i recensionen skriver Haglund förklarande till motiven bakom jubeleumsutställningen med de nya arenorna i Konsthallen och Konstmuseet:
Det är ett bisarrt men också avslöjande uttalande. Ja, synen på konst och besökare, som låg bakom att Konsthallen och Göteborgs konstmuseum kunde invigas 1923, var nog rejält annorlunda. Den materialistiska krämarandan har knappast försvunnit, och det är en talande bild att operahuset i hamnen numera är omgivet av hjul; västerut är det rouletterna som snurrar på Casinot och strax öster om entrén står det nya Göteborgshjulet.
Jubileumsutställningen var ett initiativ av stadsfullmäktiges ordförande Axel Carlander. Han tänkte sig det hela som en exposé över stadens karaktär genom århundradena, men ville samtidigt motverka de intressen ”inom en del detaljhandelskretsar” som framförallt önskade en industriutställning. I stället ville han satsa på ”en kulturhistorisk utställning som kunde åskådliggöra Göteborgs utveckling genom tiderna och dess insats på kulturens område”.
Nyhus förvillade och förminskade den akuta situationen för Konstmuseet under gårdagens möte med kulturnämnden genom att återemittera Isabella Nilssons utredning för att den var, återigen ur dagens GP:
osorterad, och utan rangordningHelena Nyhus anser alltså att behovet för att rädda samlingarna på ett av norra Europas mest kompletta museum är något som behöver rangordnas Jag skulle verkligen vilja ta del av Nyhus större plan för konsten i Göteborg om den så totalt saknar förmågan att se till den arena för bildning och upplysning som ett museum per se är. Nej det blir allt mer tydligt att de kriser och skandaler som just nu rullar i Göteborg är tätt knutet till den personliga politiken hos Helena Nyhus. Jag hoppas innerligt att Göteborg återigen kan bli en liberalernas stad och att väljarna i september förpassar den socialdemokratiska kultursynen, representerad av Helena Nyhus, till historiens parenteser vilket även Pär resonerar om här.
Bilden föreställer samtidskonstnären Staffan Larssons verk "nusic" som ställdes ut som en del av Transit på konsthallen 27-28/3 2004, bilden är hämtad här
Den eftersatta och icke existerande kulturpolitiken i Göteborg fortsätter att få offer. Jag skrev igår om det vansinniga förslaget att stänga ner Göteborgs konsthall. Beslutet tas efter vad jag förstår idag på Kulturnämnden. Jag är glad över att kunna se mitt kommunalråd och gruppledare i fullmäktige, Helene Odenjung från Folkpartiet, som ett av alla de namn som undertecknat namninsamlingen för konsthallens bevarande. Jag noterar även att Vänsterpartiets politiske sekreterare Jöran Fagerlund på sin blogg uttalar ett stöd för konsthallens bevarande. Jag hoppas därför innerligt att V gör gemensam sak med de borgerliga partierna och bevarar konsthallen. Den moderate viceordföranden i Kulturnämnden lämnar i ett blogginlägg uppet för detta.
I GP kan man nu även läsa om den nulägesanalys som Konstmuseets chef Isabella Nilsson gjort för kulturnämndens räkning. Artikeln redovisar det akuta läget för museet som riskerar att hota en av norra Europas främsta konstskatter. Här är den punktlista som i tidningen listar några få av de mest akuta problemen:
• Klimatanläggningen som installerats löser inte byggnadens grundläggande funktionshinder i form av kallras på ytterväggar, samt värme- och ventilationsproblem.
• Entrén har ett inbyggt problem med drag och kyla och bör byggas om. Den yttre entrén saknar dessutom både namnskylt och belysning.
• Kafét har en perifer placering vilket gör att alltför få kunder hittar dit, dessutom saknas plats och möbler för skolbarn med matsäck.
• Butiken behöver mer yta.
• Hörsalen är ett genomgångsrum för godsmottagning och saknar audiovisuell utrustning och internetanslutning.
• Lagring av teknik och verktyg sker i magasin avsedda för konst.
• Arbetslokalerna för skapande pedagogisk verksamhet är undermåliga, utan dagsljus, ljudisolering och ventilation.
• Lunchrummet på 15 kvadrat är inte tillräckligt stort för att ge medarbetarna sittplats.
Att sedan museet är kraftigt underfinansierat sedan många år och att museets forskning hotas efter nyår gör inte det hela särskilt mycket bättre. När den dominerande synen på konst dessutom är i sådan total avsaknad av kultursyn eller förståelse för konstens roll i ett samhälle så bådar det inte gott för framtiden. I artikeln hänvisar man i några fall till inbyggda problem. Det största inbyggda problemet är dock det socialdemokratiska styret på Gustaf-Adolfs Torg. Detta är något som även Pär konstaterar i sitt inlägg om konstkrisens Göteborg.
I media rapporteras att Socialdemokratin i Göteborg tänker stänga ner Konsthallen vid Götaplatsen för att om 4-5 år öppna en konsthall i periferin på backaplan. Visst kan det vara trevligt med en konsthall på backaplan också men det finns faktiskt plats för två. Konstmuseumet ställer ut ett brett utbud av olika stilar och verk men fokuserar inte i utställningar på de samlade gärningarna hos enskilda samtidskonstnärer. Det gör konsthallen. Det är skildringen av de samtida kulturella egenheterna som gör dessa konstnärer unika. De är inte sporadiska porträttmålare av potentater. De speglar och avbildar sammanhanget i den värld de lever i.
Det kan lätt sägas att det är smalt, det stämmer. Men samtidigt måste det finnas utrymme för den smala konsten särskilt som den är så grymt kvalitativ. Samtidskonsten är en av få som verkligen förmedlar avsändarens budskap direkt. Det är inte Karl XII:s likfärd, badande dalkullor eller tjädrar som leker. Det är kvicka observationer som ger åskådaren insikt om detaljer de annars skulle passera. Den klassiska konsten har även den en arena, och är väldigt bra. Den klassiska konsten kan dock inte ersätta behovet av samtidskonst.
Att stänga konsthallen innebär att man raderar ut det nätverk av bienaler och sammanhang som hallen verkar i. Att stänga konsthallen och säga som Nyhus att konstmuseet kan härbärga samtidskonsten är som att säga att historien nått sitt slut. att samtiden inte behöver skildras, att det enda som behövs är den klassiska stilen. GP:s Gabriel Byström uttrycker det bra i en krönika där han bland annat skriver:
Det är en obegriplig åtgärd i en stad som säger sig värna kulturen, men samtidigt symptomatisk för det styrande skiktets kultursyn.
Å ena sidan evenemangsstaden Göteborg där alla plånböcker är öppna, där ingen byråkrati får sätta några gränser, där det mesta är möjligt. Å andra sidan ett antal institutioner som i vissa fall lever under lika svårartade ekonomiska betingelser som det fria kulturlivet.
Den riktigt stora ironin är att Göteborg trodde att de hade kunnat bli Europas kulturhuvudstad. Ett sådant här beslut från Socialdemokratins marodörer i Göteborg slår en definitiv spik i kistan för att någonsin kunna ta en plats på en kulturell världsscen.
I DN säger fotohögskolans professor:
Göteborg håller på att ”förvandlas till en jippostad”
Jag håller delvis med, jag skulle säga att jippostadens utveckling började redan för 16 år sedan när man började att verkligen sönderbolagisera staden med eventbolag och annat gytter där skattebetalarnas pengar strömmar in men där insikten är minimal.
Nu är så årets avtalsrörelse i princip helt avslutad. Hotell och Resturangfacket kom överens med Hotell och Resturangföretagarna om ett avtal i natt bara några timmar innan strejk annars skulle ha brutit ut. Jag jobbar som bekant som nattportier på hotell så detta har varit en avtalsrörelse som jag personligen följt. Jag var inte varslad om strejk vilket är ett faktum jag ändå är glad över. Jag är inte medlem i facket. Den enda anledningen till detta är att en del av medlemsavgiften går in i den socialdemokratiska partikassan. Det är omöjligt för mig att månadsvis betala avgift till en organisation som systematiskt ger en del av den avgiften till ett politiskt parti som jag inte sympatiserar med. Något annat fackförbund finns det dessvärre inte heller för mig. Hade situationen varit annorlunda så hade jag definitivt gått med i facket.
Det svenska systemet där löntagar organisationer förhandlar med arbetsgivarorganisationer är ett system som jag tror på. man 
lyckas på det sättet vikta upp de strukturella styrkeförhållandena på arbetsmarknaden på ett gott sätt. Det gör också att i och med att det inte per se är min chef som förhandlar utan ett ombud så avväpnar det annars eventuella konfliktsituationer som hade kunnat uppstå på arbetsplatserna efter ett avtal som endera parten varit missnöjd med. Ett av de stora problemen i systemet är det incestuösa förhållandet mellan Socialdemokraterna och LO. Under de år som socialdemokraterna dessvärre hade någon form av makt i Sverige så innebar det ofta att tidigare fackliga företrädare och förhandlare helt plötsligt satt på arbetsgivarsidan av förhandlingsbordet och från den stolen motarbetade och förhindrade de personer de tidigare företrätt. Lojaliteten med partiet gjorde också att kanske främst kommunalarbetarförbundet aldrig riktigt tog fighten för bättre avtal, utan istället tryckte upp flourocerande jackor och höll korta strejker med minsta möjliga effekt. Därför är oftast de avtal som sluts mellan fack och privata arbetsgivare mer konstruktiva och gynnsamma än de avtal som krystas fram gentemot SKL.
Jag är en av de som tror att en bra löneutveckling är en förutsättning för att kunna hålla uppe en konsumtionstillväxt i landet. Industrins produktion ligger naturligtvis i basen men industriarbetarnas löner blir också förutsättningen för att pengar skall gå ut i systemet och konsumtionen i affärer och butiker ska fortgå och att de som innehar tjänster där skall kunna behålla dem. Delvis därför var jag väldigt skeptisk när Metallarbetarförbundet under krisen förra året frös och sänkte industriarbetarnas löner. Det resulterar bara i att de som fortsätter jobba betalar in mindre skatt till kommunerna och att de konsumerar mindre och därför urholkar förutsättningarna för handelns anställda att kunna fortsätta vara anställda. Det är det systemet som får våra ekonomiska motorer att fungera och som får hela Europas ekonomiska motorer att fungera.
Det är enbart genom att folk arbetar och tjänar pengar som ett välfärdssamhälle kan ha förutsättningarna att vara ett välfärdssamhälle och utvecklas på det sättet.
Det slående exemplet på när det inte fungerar är självfallet Grekland. Bara det att grekerna pensionerat sig i 50årsåldern innebär att kanske upp mot 15 år av löneökningar och konsumtions eskalering satts ur spel på varje medborgare. Det innebär att färre andra kunnat anställas inom handel och komers. När då sedan den grekiska statens ekonomi börjat vackla så har ingen av vare sig höger eller vänster regeringarna visat sig kapabla att hantera situationen. Justitiekommisionär Cecilia Malmström skriver så här på sin blogg:
Problemet är att Grekland under lång tid systematiskt misskött sin ekonomi, inte gjort de reformer som skulle varit nödvändiga, struntat i eurons regelverk och därtill fifflat med statistiken och skickat in felaktig information till Bryssel.
I inlägget tar hon ställning för den gemensamma valutan, Euron, och det gör jag också. Förutsättningen för att man skall ha en gemensam valuta är att man i solidaritet med Europas brödrafolk tar ansvar för helheten och bryr sig om förutsättningarna för alla européers levebröd. Det är därför länderna integrerar sina ekonomier och förpliktigats att tygla sina statsekonomier i enlighet med ett strikt regelverk. Här har grekland fuskat och bluffat sig fram och aktivt och kraftigt underbalanserat sin ekonomi. Jag förstår att den kalldusch som grekisk ekonomi nu måste genomgå inte känns särskilt kul för grekerna men ansvaret har legat på dem själva i mer än ett decennium och en statskuld som är på mer än 130% (!) av BNP ger inte många förutsättningar för en positiv utveckling om nu inte de europeiska länder som har god kassa i solidaritet ger grekland räntefria lån så att de kan få igång en tillväxt igen efter omfattande reformering av sina välfärdssystem.
Euron har i grunden väldigt lite att göra med om ett enskilt land klarar sig bra eller inte. Den ekonomiska politiken och hur man satsar sina pengar spelar större roll där. Men Euron spelar roll för förutsättningarna för hur vi i Europa handlar medvarandra och den ekonomiska disciplinen är en förutsättning för att vi ska kunna lyfta varandra.
Vi kan titta på Finland som exempel. Tillsammans med Sverige så ligger vi två i topp när det kommer till konkurenskraft i Europa just nu. Detta och mycket mer konstaterar den förre socialdemokratiske statsministern Paavo Lipponen i en intervju i den svenskspråkiga tidningen Hufudstadsbladet. Följande kan man läsa i tidningen:
– Det stämmer att vi två ligger i topp, men det väsentliga är att vi inte använt valutakursen utan satsat på samma saker, på utbildning, forskning och innovation.
Så Sverige är inte att gratulera till att man höll kronan?
– Ekonomiskt kan vi gratulera varandra, men politiskt kan jag inte uppskatta Sveriges fäaktiga beteende.
Hur menar du?
– Det är synd om Sverige för att man ställde sig utanför, satte sig på staketet och inte tog ansvar för Europa och euron. Som en stark ekonomi skulle Sverige vara en verklig förstärkning för euron och disciplinen inom euroområdet. Det här är ju inte en kris bara för euron utan för hela EU.
Ansvar är den bärande linjen i resonemanget. Det handlar om att man genom att ta ansvar för sin egen ekonomiska diciplin tar ansvar för hela Europa. Ett land som gjort detta mitt under krisen och effektivt sanerat sina statsfinanser är Estland. De har klarat det så till den grad att de nu klarar av konvergenskriterierna för att gå in i Eurosamarbetet, Kommisionären Olli Rehn presenterade i en konvergensrapport i veckan förslaget om en valutaövergång med start 1/1 2011. Cecilia Malmström beskriver Estlands arbete i ett blogginlägg så här:
Estland har genom hårt arbete gjort stora framsteg. Det handlar om ett öppet land med en sund ekonomi som visat att man tror på euro-samarbetet. Detta i en tid då den ekonomiska krisen har satt den gemensamma valutan under prövning.
Estlands övergång visar om något hur attraktiv euron är när reglerna respekteras och vi kan se hur Euron på ett reellt sätt verkligens svetsar samman Europas länder och folk.
Motsatsen till den här formen av ansvarstagande i den ekonomiska politiken och i strid ström mot arbetslinjen och därmed mot en progressiv löneutveckling står SVMP. De har verkligen lyckats formulera en rent arbetsfientlig politik där V ska ha 6 timmars arbetsdag och MP lägger på friår och en 35 timmars arbetsvecka. Kraftiga åtgärder för att öka statens utgifter, minska skatteunderlaget, minska produktionen och minska konsumtionen. Det är ett tvättäkta recept på en egen svensk version av den grekiska krisen. DN's Henrik Bros säger det nog bäst i en kommentar till den avslutade MP-kongressen:
Många väljare vacklar nu. Vad betyder MP-politiken i verkligheten, vad blir de konkreta förslagen från partiet och den rödgröna alliansen? Är väljarna lika positiva när den kanske visar sig bestå av höjda skatter och priser? Dilemmat är att det är lätt att vara emot saker i opposition, men desto svårare då man ska göra konkret politik av det.
Det blir också lite lustigt när det tilltänkta nya språkröret för partiet säger sig vilja prioritera fler jobb i en intervju i GP. Det är lite motsättningsfullt när de precis antagit en politik som motarbetar just fler jobb och fler jobbade timmar. En politik som kommer slå hårdast mot de med minst plånböcker.
Dessvärre visar det sig nu också att den oheliga alliansen mellan Socialdemokrater och Konservativa i Europaparlamentet troligtvis kommer att driva fram ett EU-direktiv gentemot kapitalförvaltare som kommer att sänka snittpensionerna som alla här på hemmaplan vill öka. Den enastående Olle Schmidt, Europaparlamentariker för folkpartiet, varnar för detta i en debattartikel i dagens SvD och förklarar varför han röstar emot utskottets förslag i saken så här:
Den hårdare regleringen av riskkapitalfonder riskerar strypa Europa på kapital och bland annat ge försämrade placeringsmöjligheter för pensionsbolagen.
Enda förutsättningen för riktigt god ekonomisk utveckling är regeringar som mäktar med att ta ansvar för sina nationella ekonomier, en snar övergång från krona till Euro, fler som arbetar, bra avtalsrörelser som ökar inkomsterna för löntagare och i grunden friare marknader där ansvar är det bärande värdet för alla parter i detta pluralistiska samhälle, i vårt pluralistiska Europa Det kommer synas i den egna plånboken!
Miljöpartiets kongress ska ta deras valmanifest och Wetterstrand propagerar vitt och brett för att SVMP skall återföra friåret i Sverige. Det finns få saker som man direkt kan se på och säga det där är en struktur som missgynnar kvinnor. Friåret är ett sådant.
Vi hade friåret som försök först i 12 kommuner från 2002 och permanent sedan 2005. Nuvarande regering avskaffade som tur var friåret. I den utvärdering som Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering gjorde av friåret gjorde år 2005 kan man land annat läsa:
Att vara friårsledig innebär en lägre framtida lön. Ett år efter ledigheten tjänar de som varit lediga i genomsnitt 3 % eller 600 kr mindre per månad än de annars skulle ha gjort. De friårslediga arbetar i samma omfattning efter friåret som de skulle ha gjort om de inte hade varit lediga. Sjukfrånvaron påverkas inte heller av friårsledigheten. Resultaten antyder dock att anställda som är äldre än 60 år går i pension tidigare om de har varit friårslediga.
Vad vi dessutom vet är att det främst var kvinnor i låglöneyrken som tog ut friåret. Så förutom att de hamnade i snitt 3% efter sina kollegor i löneutvecklingen och tenderade att gå i pension tidigare så blev konsekvensen av de missade pensionspoängen att de dessutom gick in i ett tillstånd där de blir bland de pensionärer som får lägst inkomst och ofrånkomligen blev fattigpensionärer. För varje ärlig feminist så kan man inte säga annat än att friåret är ett skolexempel på en kvinnofälla, och det är oacceptabelt att man år 2010 skulle ge sig i kast med att skapa nya strukturer för ojämnlikhet på arbetsmarknaden mellan könen. Så istället för att öppna upp en arbetsmarknad föreslår man en struktur för att sända lågavlönade kvinnor in i en ålderdom med låg inkomst och begränsade förutsättningar för ett gott liv på ålderns höst. Folkpartiets skolborgarråd i Stockholm, Lotta Edholm, har bloggat tänkvärt om detta och konkluderar att friåret ligger väldans bra i den papperskorg där regeringen stoppade den efter 2006.
Ytterligare inspel i SVMP politiken kommer nu i deras krig mot hushållens plånböcker. Jag har bloggat tidigare om de ökade matkostnaderna och den förestående åkeridöden. Fast det ska erkännas att Grön Ungdoms betydelse i detta sammanhanget nog är ytterst marginell. I en debattartikel i DN föreslår de att man skrotningspremier och miljöbilspremier skrotas med resonemanget att man då hellre kör bil än att åka kollektivt, cykla eller gå. Från GU's sida så slår man för det första in öppna dörrar. Idag finns det varken miljöbilspremie eller skrotningspremie. Miljöbilspremien försvann 1/7-2009 och skrotningspremien försvann 1/7 -2007.
det finns en enastående blindhet och stadscentralistisk hållning i Grön Ungdoms resonemang. I artikeln kan man läsa frågan:
Varför skulle fler snabbtåg, spårvagnar, tunnelbanor, spårbilar, bussar och cyklar i stället för fler motorvägar innebära sänkt livskvalitet?
Snabbtåg kan vi dra mellan stora städer och vimlade tätort. Spårvagnar och tunnelbana är också utmärkt i storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö för där är nyttjandegraden uppvägande mot byggkostnaden och vid trafikavbrott så är distanserna för att nå fram med service och hjälp inte för stora. Nackdelen med spårtrafiken är väl just att under vinterhalvåret finns det ett ökat underhållsbehov för att rensa spåren från is och i fallet med Göteborgs spårvägar så hanterar fordonen blöta höstlöv mindre optimalt. Men i storstäder så fixar sig detta hyfsat snabbt, men alltid med konsekvensen av omfattande förseningar i samtlig trafik som trafikerar spårområdena i en komplex interdependens.
Men om vi nu istället tar en norrlands kommun som Sollefteå som exempel. Sollefteå ligger i Ångemanlands inland och täcker upp 5500 kvadratkilometer land vilket är i storlek med Södermanlands län. Populationen är strax över 8000 personer och har en snitt densitet på 9 personer per hektar. Detta kan vi sätta i kontrast till Stockholm som har en snitt densitet på 3221 personer per kvadrat kilometer. Eller Göteborg som har 1109 personer i snitt per kvadratkilometer. Nu är ju dessa personer inte jämnt spridda utan tenderar att organisera sig i mindre samhällen som i sig har avsevärda distanser mellan sig. Säg att du skall från Sollefteå tätort till samhället Junsele i samma kommun, då kommer du färdas 7,4 mil. Visserligen passerar du samhället Näsåker efter ungefär halva resan men vitsen att anlägga spårvagnar, tunnelbanor eller snabbtåg mellan dessa samhällen faller på den ekonomiska försvarbarheten. Underlaget för faktiska resenärer finns inte. Sedan skulle omkostnaden under vinterhalvåret så centimetertjocka islager lägger sig på vägarna öka dramatiskt och den kostnaden är något vi strängt taget inte skulle kunna ha råd med från statens sida och definitivt inte i en kommun som har ett konstant sviktande skatteunderlag.
Genraliserbarheten i Grön ungdoms förslag finns bara inte i och med att de stora områden där många av våra invånare bor inte är i tätort. Vintern är också den absolut största invändningen mot komplicerade system med spårbilar, med is i spåren kommer de ingenstans alls.
Då är det bättre att kraven och förutsättningarna för bilindustrin att möta kraven på ytterligare miljanpassning skärps och att skrotningspremier återinförs samt att fordonsbeskattningen ligger i större dynamik gentemot direkta miljö- och hälsoeffekter. Vill man ha ett sådant system där man genom systematiska metoder skapar förutsättningar för medborgarna att ha råd med ditt dagliga leverne och inte eldar på inflationen så bör man rösta på Folkpartiet Liberalerna den 19:e september. Folkpartiets förslag hittas bland annat här. Ett steg på vägen är för de som kör bil att faktiskt ges möjligheter att kunna välja bilar med alternativa drivmedel till Bensin, drivmedel som ändå ger lägre utsläpp även om utsläppen inte är noll.
En ny dimension av SVMP förslaget om kilometerskatt på lastbilar har gått upp för mig. Jag har bloggat tidigare om konsekvenserna och en mer utförlig analys kan man läsa i den eminente Carl B Hamiltons inlägg. Om det skulle införas så finns det inget lagrum för att beskatta utländska lastbilar. Kanske ska nämna att Mona Sahlin satt i just den "dåvande regering" som det hänvisas till i citatet. Resonemanget fördes redan vid behandlingen av trängselskatt i Göteborg där finansdepartementet i sin promemoria skriver följande:
Vid tiden för införandet av lagen om trängselskatt påtalades att en skattskyldighet för utlandsregistrerade fordon skulle medföra svårigheter med både kontroll av skattebetalning och indrivning av sanktionsbelopp vid utebliven betalning. Den dåvarande regeringen anförde därför att det inte var meningsfullt att sådana fordon skulle omfattas av skattskyldighet (prop. 2003/04:145, s. 49 f.).
Den totala snedvridningen av konkurensen i Sverige kan egentligen inte bli tydligare. Det skulle direkt bli mer kostnadseffektivt för en transportör att använda utländska åkeriföretag framför lokala Svenska åkeriföretag. Samkörningen av transporter som sker via de större fraktföretagens samorganisering som exempelvis DHL eller Schenker skulle troligtvis dessutom göra det billigare att lägga in sina transporte
r genom att leja åkerier som har sin hemmabas långt bort från Sverige och där med öka miljöbelastningen av dessa transporter. Västsvenska industri och handelskammaren skriver i sitt remissyttrande kring trängselskatten ett resonemang som är direkt applicerbart på frågan om kilometerskatt:Det är av stor vikt att utländska fordon och då utländska lastbilar beläggs med skatt. Den konkurrensnackdel svenskregistrerade lastbilar i annat fall skulle få, är oacceptabel.Med andra ord kan man snabbt räkna fram att snedvridningen av konkurrensen ofrånkommligen skulle leda till en åkeridöd i Sverige. Detta är något som skulle vara extremt tragiskt särskilt som de svenska åkerierna är de åkerier i världen som tagit sig längst i att miljöanpassa sina fordon. Nej kilometerskatteförslaget skulle ofrånkommligen leda till uppsägningar och arbetslöshet bland åkarna bara på grund av en snedvridning i konkurrensen. Så vad säger Svenska Transportarbetare förbundet med sina 73 000 medlemmar om det här? Deras förbundsordförande, Lars Lindgren, sa följande i sitt 1:a maj tal i Piteå i år:
Som bekant har Transport och partiet inte alltid gått i takt och det gör vi inte nu heller.
Det rödgröna förslaget till kilometerskatten som presenterades för ett par dagar sedan visar att det finns djupa klyftor mellan oss.
Förslaget är illa genomtänkt och intäkterna går till fel saker. Fyra miljarder kronor till snabbtåg för persontrafik ger inga miljöförbättringar i godstrafiken.
Att en redan hårt belastad åkerinäring dessutom ska bekosta direktinvesteringar i
järnvägsnätet är huvudlöst.
Sverige har aldrig haft, om man bortser från trängselskatten i Stockholm några
öronmärkta skatter. Det får vi nu med det rödgröna förslaget. Att införa en sådan princip i skattepolitiken är en farlig väg att ge sig in på.
Transportarbetareförbundet kommer att lägga mycket möda på stoppa ett så huvudlöst förslag.
Klyftor eller ej mellan Transport och Socialdemokraterna så har Lindgren helt rätt. När bensinskatten dessutom skall höjas så extremt mycket så kommer åkerikunderna i allt större utsträckning att söka de alternativ som minskar omkostnaderna minst och det kommer inte vara svenska åkerier. Särskilt mycket stöd lär de inte får från vänster heller vilket man kan läsa i GP, där en omvald Lars Ohly deklarerar att:
Men vi kommer att på varje enskilt område verka för att det privata vinstintresset begränsasJa en kilometerskatt är verkligen uppfyllande av strävan efter en ökad död av privat företagande. Det hela blir dessutom lite löjeväckande i denna motsägelsernas parad när Mona Sahlin och Peter Hultqvist skriver att "Socialdemokraterna för nu in hela landets möjligheter att utvecklas och leva som en central fråga i debatten om framtidens Sverige." i finalstycket på en lätt kakafonisk debattartikel om infrastruktur och regional utveckling i dagens GP. Om sådana här förslag är kärnan i SVMP politiken för att fokusera på hela landets möjligheter att utvecklas så kan man undra hur det skulle påverkar vårt företagsklimat med en regering som uppenbarligen inte gillar företag. Jag skulle gissa att det blir många minustecken för samtliga kommuner i Västerbotten efter en kilometerskatt om en artikel liknande den här från VK skulle publiceras något år efter en SVMP seger. När dessutom allt fler Vänsterdistrikt säger att de kräver ÄNNU högre skatter (!!!) borde en väldans massa larm och sirener ljuda bland många. Det är bara lösningar för färre jobb, mindre företagande och en regresiv utveckling för Sverige. Det är vägen till fattigdom.
Jag hoppas innerligt att Transports medlemmar ser faran i horisonten och förstår att bästa vägen för att föra Sverige framåt med en sund internationell konkurrens är en fortsatt Alliansregering med ett stärkt Folkpartiet Liberalerna som kärnan i regeringen. Då blir det en regering som tar ansvar för ekonomin och formar landet mot fler jobb och fler företagare.
Liberal seger '10
Bilden är hämtad här.
Det brittiska valet i torsdags gick inte så bra som jag hade velat för Liberaldemokraterna. Faktum är att de förlorade 5 platser i parlamentet och procentsiffrorna blev inte så höga som opinionsundersökningarna gav sken av. Den stora paradoxen här är ändå att de faktiskt ökade med 1% av väljarstödet men förlorade ändå platser i parlamentet. Det är här vi ser den djupa orättvisan i ett system med enmansvalkretsar. I ett sådant system så vinner den med flest röster oavsett om det innebär att de har en majoritet eller inte och alla andra röster på mindre partier blir därigenom helt bortkastade. Nu blev LiBDems trotts detta vågmästare och förhandlar enligt demokratinspriciper om genomslag för sin politik med de andra stora partierna.
Moderaten Johnny Magnusson föreslår ett sådant system för Sverige i en krönika i dagens GP. Han motiverar det hela med att vi har tydliga block och att det är ett problem med lokala partier som dyker upp lite varstans i kommuner regioner och landsting och börjar spela ut blocken mot varandra som vågmästare.
Det är ett resonemang som är rent trams. Det är inte så att man går till val som block överallt i det här landet. I Västragötalands regionen har mitt parti Folkpartiet sett en st
örre förutsättning för liberal och progressiv utveckling genom att bilda majoritet med Socialdemokraterna och Centerpartiet sedan snart 10 år tillbaka. Vi har haft ett stabilt mittensamarbete där vi genom förhandlingar och kompromisser fått igenom stora avgörande liberaliseringar i regionen. I Västragötalands regionen går man till val som partier inte som block och alla förhandlingar om majoriteter sker som sig bör efter valet. Magnussons förslag är istället ett förslag för att föra mer makt till sig själv och sitt egna konservativa röstboskap. Men jag måste säga att det är skönt med ett politiskt system där det medvetna valet på ett mindra parti faktiskt räknas där En person som röstar på Folkpartiet i Angered eller Tynnered (S domminerat område) vet att rösten räknas och ger utslag på samma sätt som en person som röster på Vänsterpartiet i Örgryte (M domminerat område) vet att rösten räknas.
Den andra vinkeln som Magnusson ger sken av är att personvalet blir viktigare i hans system. Personvalet behöver inte vara oviktigt i det system vi har idag. Om vi istället slopar personvals spärren i lagstiftningen så ger det mer makt åt medborgaren i det enskilda valet och röstningens komplexitet stärks. Jag tror dessutom att det i förlängningen är direkt negativt med allt för starka block, det blir dessvärre ett sätt att sätta väljarens demokratiska kraft ur spel. Partierna bör nämligen förhandla om majoriteter och politik efter valen istället för innan så att rösternas styrka ger verklig effekt i förhandlingarna kring den politik som förs efter ett val. Det skulle dessutom stärka den demokratiska oppositionens roll och vitalisera debatten.
Det är dessutom lite beklämmande för Magnusson och spelar inte riktigt till hans favör att vilja binda upp mer makt till sig själv när han verkar vara indragen på en kant i den mut- och bestickningshärva som just nu rullar fram i Göteborg. Peter Lenken visar en del av trådarna i nystanet i en GP krönika där Magnusson finns i mitten som PR konsult för att hjälpa byggherren som skott sig på Göteborgarnas bekostnad. Nuvarande och förra kommunalråden från S sidan verkar involverade frågan är om Magnusson som också var kommunalråd för majoriteten fram till '94 finns med här. Att få klar insyn i det hela är förstås svårt särskilt som den sönderbolagiserade kommunen inte ger allt för mycket insyn i de maktbolag som skapats av de stora partierna i Göteborg. För ökad insyn i vad som sker och hur beslut tas i Göteborg så måste kommunen avbolagiseras och mer makt gå över till medborgarnas representanter i de politiska organen. Det är inte rimligt att några få politiker i de stora partierna ska sitta på den makten tillsammans med en massa tjänstemän eller förvaltare som aldrig förlänats medborgarnas förtroende att sitta och ta beslut i deras namn. Elitismen i Göteborg måste avvecklas!
Som liberal och dessutom som kandidat i ett val utan blockval så tycker jag det är skönt att kunna gå till val på en rent liberal politik utan att behöva vikta in en massa hänsyn till konservativa eller socialistiska åsikter, eller deras inbördes familjerellationer.
Liberal seger '10!
Bilden är hämtad här.
t att lagföra. I Göteborgsfallet fick tjänstemännen byggtjänster och andra förmåner i utbyte mot att saltade fakturor godkändes och att uppföljningen försummades. Inga exempel på att reda pengar bytte händer redovisades i reportage Som politiker och tjänsteman i allmän förvaltning måste man vara extremt varsam med vart man lägger skattekollektivets resurser, alla dessa medel är biställda det allmänna under ett paraply av förtroende. När sådant här inträffar så skadar det förtroendet för samhällssystemet.Man kan säga mycket om Janne Josefssons metoder att medelst dold kamera kartlägga och rapportera. Jag tillhör en av dem som ser Janne Josefson som en reporter som är vinklad i sin rapportering, men det är också dess styrka. Vet man att något är vinklat så utmanas individens kritiska tänkande och man tvingas obönhörligen ifrågasätta all information och fakta som ges genom rutan. Detta gör att Uppdrag granskning är upplysande och inte underhållande, den hårdföra granskande journalistiken som Josefsson genomför ser dessutom på sakernas essens och därför är det ett kraftfullt verktig i den tredje maktens arsenal. En av konsekvenserna som rapporteras av GP är att alla byggen i Göteborg ska granskas, det är något som är bra och alla rapporter om resultaten bör offentliggöras. På så sätt kan vi verkligen öka insynen i hur makten utövas av politiker och tjänstemän i Göteborg. Kanske kan vi då till slut lägga dagarna då en man vid namn Göran ville vara VD över en kommun hellre än att politiskt leda den efter sitt program till det allmänna bästa.
En av de mer underliga kommentarer jag läst kring Josefssons reportage kommer från DN:s Johan Croneman. Han raljerar över Josefssons metoder och verkar i det närmsta försvara de korrupta tjänstemännen. Han raljerar över tjänstemannen Sune Larssons exhustru som huvudkälla till granskningen och menar att i och med att "Påskriften på skilsmässohandlingarna har knappt hunnit torka innan hon går ut i medierna och avslöjar sin mans förflutna" skulle vara en belastning för granskningen. I reportage redogjorde dock Josefsson för processen där hon i bodelningen fått det tidigare gemensamma huset och när hon i pappers exercisen letade efter kvitton hon behövde så såg hon att det fanns saker som inte stämde. Hon gick inte direkt till pressen utan skickade anmälan till sin ex makes förra arbetsgivare och till de kommunala revisorerna om sin upptäkt. Dessa agerade inte och då kontaktade hon media med sitt underbyggda påstående. Vad Josefsson och hans redaktion då gjorde var helt enkelt sitt jobb, de granskade påståendena och fann underlag, fakta samt kraftiga indicier som pekade på påståendenas korrekthet. När Croneman ifrågasätter Josefssons trovärdighet så hamnar han i en extremt patriarkal undermening som i princip säger: Ex hustrun är inte trovärdig därför att hon är en frånskild kvinna. Jag ser istället en ofantligt stark kvinna som tog ställning för det hennes ex make misslyckades med: skattekollektivets förtroende!
Jag hoppas att Nick Clegg har rätt som han säger i brittisk media idag att det nu har gått in i ett race mellan två hästar: Cameron och Clegg. Jag hoppas dessutom att Clegg vinner det racet. Möjligheten finns att Premiärministern för Storbritannien på fredag heter Nick Clegg och att han antingen leder den första Lib Dem regeringen i Storbritanniens historia eller att han leder en koalitionsregering med Labour. Anledningen till att det måste bli med Labour är att de i vart fall fortfarande är progressiva. Gordon Browns politiska karriär är med stor sannolikhet över innan midnatt på torsdag och i processen för att få en premiärminister lär ledarskapet över den nya regeringen inte tillfalla Labour. Browns klavertramp när han kallade en kvinna främligsfientlig och trångsynt i veckan var inte precis den positiva start som Labour ville ha på sin valspurt. SvD rapporterar att kvinnan som Brown avfärdade nu går till sofflocket, enligt egen utsago röstade hon tidigare på just Labour. För dem blir det ett enormt problem om den stora bulken av deras supportrar inte går och röstar alls. Europaparlaments valet var inte minst ett tecken på detta då de fick strax över 15% och halverade sig själv.
Den viktigaste segern och framsteget av en sådan koalition blir troligen en total reformation av valsystemet till ett proportionellt valsystem som ger utrymme för en parlamentarism som i verkligheten speglar ett så komplext och pluralistiskt land som Storbritannien Det finns ingen rimlig anledning att tro att Tory skulle gå med på en sådan reform. Det har iställer aviserat politik för valsystems reform som ytterligare skulle cementera ett tvåpartisystem i Storbrittanien och som dessutom bara skulle vara gynnsamt för de som lägger röster på konservativa kandidater på landsbyggden. Cameron har gjort en medial resa där han delvis försökt ändra bilden av det konservativa partiet i stil med "Nya moderaterna" här på hemmaplan. Frågan är dock hur mycket noveliteter som genomsyrat partiet. Motsägelser kantar nämligen politiken. Cameron rasar mot den övermäktiga staten samtidigt som han går till val på att riva upp lagen om individuella och mänskliga rättigheter, "the Human Rights Act". Vilket är den lag som medborgare kan gå igenom när de vill föra talan mot just den mäktiga staten. Han omfamnar gärna det fria och liberala samhället i vissa tal samtidigt som han argumenterar för att det är vidlyftiga och liberala värderingar som skadat Storbritannien Han påpekar att man måste ta tag i miljöfrågorna samtidigt som han avfärdat den globala uppvärmingen som en liberal konspirationsteori Att sedan vissa av deras kandidater till "the commons" går till val på att nå en bot mot homosexualitet gör mig än mindre övertygad om att Tory är ett bra val för Storbritannien, man kan ju alltid hoppas att det konservativa stjärnskottet Philippa Stroud inte kommer in alls. Totalt backar kristna konservativa grupper upp 37 Torykandidater, en siffra som kan motsvara upp till 1/4 av deras förväntade antal platser i underhuset.
Har Tory förändrats under Cameron, brittisk media hävdar i alla fall det. Det är inte samma parti som Michael Howard gick till val med för 5 år sedan. Mycket har hänt. Exempelvis har Tory brutit sig ur den konservativa gruppen EPP i Europaparlamentet och sitter nu tillsammans med en bunt udda och främlingsfientliga partier istället.... men det är knappast en positiv förändring....
Så för ett annat Storbritannien på fredag hoppas jag på en enastående seger för Nick Clegg och LibDems! Liberal Seger '10!
