Onsdagens avsnitt av Uppdrag granskning, som jag just sett på SVT Play, gör mig lika upprörd som vilken annan Göteborgare som helst, men det väcker också frågan om tjänstemannaansvaret i mina tankar. Muthärvan i Göteborg pekade just på den mest klassiska strukturen för hur bestickning går till. En person som vill ha myndighets beslut till sin förmån kontaktar en person i all vänskaplighet och börjar gynna denne i utbyte mot välvilja. När denne inser att han behöver några fler personers hjälp för att behålla sin gynnsamma relation ser han till att mäkla fram andra gynnsamma förhållanden gentemot väljvilja. I avsaknaden av tjänstemannaansvar för det enskilda handlandet är lagföring av ett sådant missbruk relativt svårt att lagföra. I Göteborgsfallet fick tjänstemännen byggtjänster och andra förmåner i utbyte mot att saltade fakturor godkändes och att uppföljningen försummades. Inga exempel på att reda pengar bytte händer redovisades i reportage Som politiker och tjänsteman i allmän förvaltning måste man vara extremt varsam med vart man lägger skattekollektivets resurser, alla dessa medel är biställda det allmänna under ett paraply av förtroende. När sådant här inträffar så skadar det förtroendet för samhällssystemet.

Man kan säga mycket om Janne Josefssons metoder att medelst dold kamera kartlägga och rapportera. Jag tillhör en av dem som ser Janne Josefson som en reporter som är vinklad i sin rapportering, men det är också dess styrka. Vet man att något är vinklat så utmanas individens kritiska tänkande och man tvingas obönhörligen ifrågasätta all information och fakta som ges genom rutan. Detta gör att Uppdrag granskning är upplysande och inte underhållande, den hårdföra granskande journalistiken som Josefsson genomför ser dessutom på sakernas essens och därför är det ett kraftfullt verktig i den tredje maktens arsenal. En av konsekvenserna som rapporteras av GP är att alla byggen i Göteborg ska granskas, det är något som är bra och alla rapporter om resultaten bör offentliggöras. På så sätt kan vi verkligen öka insynen i hur makten utövas av politiker och tjänstemän i Göteborg. Kanske kan vi då till slut lägga dagarna då en man vid namn Göran ville vara VD över en kommun hellre än att politiskt leda den efter sitt program till det allmänna bästa.

En av de mer underliga kommentarer jag läst kring Josefssons reportage kommer från DN:s Johan Croneman. Han raljerar över Josefssons metoder och verkar i det närmsta försvara de korrupta tjänstemännen. Han raljerar över tjänstemannen Sune Larssons exhustru som huvudkälla till granskningen och menar att i och med att "Påskriften på skilsmässohandlingarna har knappt hunnit torka innan hon går ut i medierna och avslöjar sin mans förflutna" skulle vara en belastning för granskningen. I reportage redogjorde dock Josefsson för processen där hon i bodelningen fått det tidigare gemensamma huset och när hon i pappers exercisen letade efter kvitton hon behövde så såg hon att det fanns saker som inte stämde. Hon gick inte direkt till pressen utan skickade anmälan till sin ex makes förra arbetsgivare och till de kommunala revisorerna om sin upptäkt. Dessa agerade inte och då kontaktade hon media med sitt underbyggda påstående. Vad Josefsson och hans redaktion då gjorde var helt enkelt sitt jobb, de granskade påståendena och fann underlag, fakta samt kraftiga indicier som pekade på påståendenas korrekthet. När Croneman ifrågasätter Josefssons trovärdighet så hamnar han i en extremt patriarkal undermening som i princip säger: Ex hustrun är inte trovärdig därför att hon är en frånskild kvinna. Jag ser istället en ofantligt stark kvinna som tog ställning för det hennes ex make misslyckades med: skattekollektivets förtroende!

Cronemans krönika tittar mycket på Josefssons metod som är korsförhörande inför dold kamera. Det är inte samma metod som gör att man får 10 sekundersklipp i TV4 nyheterna utan det man får se är slingrande före detta tjänstemän och långa tystnader. Josefssons metod är psykologiskt fulländad. Ja han sitter med fakta på sin hand och det han vill ha ut är bekräftandet av det han har eller ett förnekande som gör att han kan redovisa bevisen han har på sin hand. Till saken hör att detta inte är något nytt, vi vet att detta är den metod som gjort Janne Josefsson till Sveriges bästa granskande reporter, metodiken har fungerar sedan början av 90-talet, efter vad jag kan minnas. Om du sitter och besvarar frågor med Janne Josefsson på andra sidan ditt köksbord då är det realistiska att du filmas oavsett om du ser kameran eller inte. Inför journalister skall man säga det man vet, inte gissa. Vet man inte säger man det och får man inte säga något på grund av sekretess eller liknande så får man säga det också. Det är ellementa i mediahantering. När Josefsson har indicier på handen och märker att de svar han får inte stämmer överens med fakta då är det hans journalistiska plikt att ställa den intervjuade inför dessa fakta och fråga efter motiven för att sanningen inte kom fram. Det är essensen i den tredje maktens uppdrag, att granska och gräva även där det inte är så vackert. Grävandet kännertecknar Josefssons journalistiska hederlighet trots och kanske på grund av hans vinkling.