Nu är så årets avtalsrörelse i princip helt avslutad. Hotell och Resturangfacket kom överens med Hotell och Resturangföretagarna om ett avtal i natt bara några timmar innan strejk annars skulle ha brutit ut. Jag jobbar som bekant som nattportier på hotell så detta har varit en avtalsrörelse som jag personligen följt. Jag var inte varslad om strejk vilket är ett faktum jag ändå är glad över. Jag är inte medlem i facket. Den enda anledningen till detta är att en del av medlemsavgiften går in i den socialdemokratiska partikassan. Det är omöjligt för mig att månadsvis betala avgift till en organisation som systematiskt ger en del av den avgiften till ett politiskt parti som jag inte sympatiserar med. Något annat fackförbund finns det dessvärre inte heller för mig. Hade situationen varit annorlunda så hade jag definitivt gått med i facket.
Det svenska systemet där löntagar organisationer förhandlar med arbetsgivarorganisationer är ett system som jag tror på. man 
lyckas på det sättet vikta upp de strukturella styrkeförhållandena på arbetsmarknaden på ett gott sätt. Det gör också att i och med att det inte per se är min chef som förhandlar utan ett ombud så avväpnar det annars eventuella konfliktsituationer som hade kunnat uppstå på arbetsplatserna efter ett avtal som endera parten varit missnöjd med. Ett av de stora problemen i systemet är det incestuösa förhållandet mellan Socialdemokraterna och LO. Under de år som socialdemokraterna dessvärre hade någon form av makt i Sverige så innebar det ofta att tidigare fackliga företrädare och förhandlare helt plötsligt satt på arbetsgivarsidan av förhandlingsbordet och från den stolen motarbetade och förhindrade de personer de tidigare företrätt. Lojaliteten med partiet gjorde också att kanske främst kommunalarbetarförbundet aldrig riktigt tog fighten för bättre avtal, utan istället tryckte upp flourocerande jackor och höll korta strejker med minsta möjliga effekt. Därför är oftast de avtal som sluts mellan fack och privata arbetsgivare mer konstruktiva och gynnsamma än de avtal som krystas fram gentemot SKL.
Jag är en av de som tror att en bra löneutveckling är en förutsättning för att kunna hålla uppe en konsumtionstillväxt i landet. Industrins produktion ligger naturligtvis i basen men industriarbetarnas löner blir också förutsättningen för att pengar skall gå ut i systemet och konsumtionen i affärer och butiker ska fortgå och att de som innehar tjänster där skall kunna behålla dem. Delvis därför var jag väldigt skeptisk när Metallarbetarförbundet under krisen förra året frös och sänkte industriarbetarnas löner. Det resulterar bara i att de som fortsätter jobba betalar in mindre skatt till kommunerna och att de konsumerar mindre och därför urholkar förutsättningarna för handelns anställda att kunna fortsätta vara anställda. Det är det systemet som får våra ekonomiska motorer att fungera och som får hela Europas ekonomiska motorer att fungera.
Det är enbart genom att folk arbetar och tjänar pengar som ett välfärdssamhälle kan ha förutsättningarna att vara ett välfärdssamhälle och utvecklas på det sättet.
Det slående exemplet på när det inte fungerar är självfallet Grekland. Bara det att grekerna pensionerat sig i 50årsåldern innebär att kanske upp mot 15 år av löneökningar och konsumtions eskalering satts ur spel på varje medborgare. Det innebär att färre andra kunnat anställas inom handel och komers. När då sedan den grekiska statens ekonomi börjat vackla så har ingen av vare sig höger eller vänster regeringarna visat sig kapabla att hantera situationen. Justitiekommisionär Cecilia Malmström skriver så här på sin blogg:
Problemet är att Grekland under lång tid systematiskt misskött sin ekonomi, inte gjort de reformer som skulle varit nödvändiga, struntat i eurons regelverk och därtill fifflat med statistiken och skickat in felaktig information till Bryssel.
I inlägget tar hon ställning för den gemensamma valutan, Euron, och det gör jag också. Förutsättningen för att man skall ha en gemensam valuta är att man i solidaritet med Europas brödrafolk tar ansvar för helheten och bryr sig om förutsättningarna för alla européers levebröd. Det är därför länderna integrerar sina ekonomier och förpliktigats att tygla sina statsekonomier i enlighet med ett strikt regelverk. Här har grekland fuskat och bluffat sig fram och aktivt och kraftigt underbalanserat sin ekonomi. Jag förstår att den kalldusch som grekisk ekonomi nu måste genomgå inte känns särskilt kul för grekerna men ansvaret har legat på dem själva i mer än ett decennium och en statskuld som är på mer än 130% (!) av BNP ger inte många förutsättningar för en positiv utveckling om nu inte de europeiska länder som har god kassa i solidaritet ger grekland räntefria lån så att de kan få igång en tillväxt igen efter omfattande reformering av sina välfärdssystem.
Euron har i grunden väldigt lite att göra med om ett enskilt land klarar sig bra eller inte. Den ekonomiska politiken och hur man satsar sina pengar spelar större roll där. Men Euron spelar roll för förutsättningarna för hur vi i Europa handlar medvarandra och den ekonomiska disciplinen är en förutsättning för att vi ska kunna lyfta varandra.
Vi kan titta på Finland som exempel. Tillsammans med Sverige så ligger vi två i topp när det kommer till konkurenskraft i Europa just nu. Detta och mycket mer konstaterar den förre socialdemokratiske statsministern Paavo Lipponen i en intervju i den svenskspråkiga tidningen Hufudstadsbladet. Följande kan man läsa i tidningen:
– Det stämmer att vi två ligger i topp, men det väsentliga är att vi inte använt valutakursen utan satsat på samma saker, på utbildning, forskning och innovation.
Så Sverige är inte att gratulera till att man höll kronan?
– Ekonomiskt kan vi gratulera varandra, men politiskt kan jag inte uppskatta Sveriges fäaktiga beteende.
Hur menar du?
– Det är synd om Sverige för att man ställde sig utanför, satte sig på staketet och inte tog ansvar för Europa och euron. Som en stark ekonomi skulle Sverige vara en verklig förstärkning för euron och disciplinen inom euroområdet. Det här är ju inte en kris bara för euron utan för hela EU.
Ansvar är den bärande linjen i resonemanget. Det handlar om att man genom att ta ansvar för sin egen ekonomiska diciplin tar ansvar för hela Europa. Ett land som gjort detta mitt under krisen och effektivt sanerat sina statsfinanser är Estland. De har klarat det så till den grad att de nu klarar av konvergenskriterierna för att gå in i Eurosamarbetet, Kommisionären Olli Rehn presenterade i en konvergensrapport i veckan förslaget om en valutaövergång med start 1/1 2011. Cecilia Malmström beskriver Estlands arbete i ett blogginlägg så här:
Estland har genom hårt arbete gjort stora framsteg. Det handlar om ett öppet land med en sund ekonomi som visat att man tror på euro-samarbetet. Detta i en tid då den ekonomiska krisen har satt den gemensamma valutan under prövning.
Estlands övergång visar om något hur attraktiv euron är när reglerna respekteras och vi kan se hur Euron på ett reellt sätt verkligens svetsar samman Europas länder och folk.
Motsatsen till den här formen av ansvarstagande i den ekonomiska politiken och i strid ström mot arbetslinjen och därmed mot en progressiv löneutveckling står SVMP. De har verkligen lyckats formulera en rent arbetsfientlig politik där V ska ha 6 timmars arbetsdag och MP lägger på friår och en 35 timmars arbetsvecka. Kraftiga åtgärder för att öka statens utgifter, minska skatteunderlaget, minska produktionen och minska konsumtionen. Det är ett tvättäkta recept på en egen svensk version av den grekiska krisen. DN's Henrik Bros säger det nog bäst i en kommentar till den avslutade MP-kongressen:
Många väljare vacklar nu. Vad betyder MP-politiken i verkligheten, vad blir de konkreta förslagen från partiet och den rödgröna alliansen? Är väljarna lika positiva när den kanske visar sig bestå av höjda skatter och priser? Dilemmat är att det är lätt att vara emot saker i opposition, men desto svårare då man ska göra konkret politik av det.
Det blir också lite lustigt när det tilltänkta nya språkröret för partiet säger sig vilja prioritera fler jobb i en intervju i GP. Det är lite motsättningsfullt när de precis antagit en politik som motarbetar just fler jobb och fler jobbade timmar. En politik som kommer slå hårdast mot de med minst plånböcker.
Dessvärre visar det sig nu också att den oheliga alliansen mellan Socialdemokrater och Konservativa i Europaparlamentet troligtvis kommer att driva fram ett EU-direktiv gentemot kapitalförvaltare som kommer att sänka snittpensionerna som alla här på hemmaplan vill öka. Den enastående Olle Schmidt, Europaparlamentariker för folkpartiet, varnar för detta i en debattartikel i dagens SvD och förklarar varför han röstar emot utskottets förslag i saken så här:
Den hårdare regleringen av riskkapitalfonder riskerar strypa Europa på kapital och bland annat ge försämrade placeringsmöjligheter för pensionsbolagen.
Enda förutsättningen för riktigt god ekonomisk utveckling är regeringar som mäktar med att ta ansvar för sina nationella ekonomier, en snar övergång från krona till Euro, fler som arbetar, bra avtalsrörelser som ökar inkomsterna för löntagare och i grunden friare marknader där ansvar är det bärande värdet för alla parter i detta pluralistiska samhälle, i vårt pluralistiska Europa Det kommer synas i den egna plånboken!
0 kommentarer