Lagen om offentlig upphandling har funnits sedan 1992 och nuvarande skrivelse sedan 2007. Lagen handlar om att man ska använda skattemedel så effektivt som möjligt när man upphandlar varor, tjänster och kontrakt via stat, landsting och kommuner.
i SvD skriver nu LO ordföranden Wedin och någon lokal S-kandidat att S går till val på att strunta i lagen om offentlig upphandling för att kräva kollektivavtals liknande villkor. Okej, lägg in det som en parameter i upphandlingen då istället för att strunta i lagen. så här skriver de i tidningen:
Många landsting vågar inte kräva kollektivavtalsliknande villkor idag. Lagen om offentlig upphandling är oklar. Riskerna att göra fel är stor. Den upphandlande myndigheten riskerar att hamna i domstol vilket bidrar till ökade kostnader och försiktighet.
Det finns en uppsjö med jurister inom landstingen som kan arbeta med klarhetsfrågan och sedan är det väl inte svårare än att som ett lagstiftade parti ta ett snack med sina polare i riksdagen och motionera om det? Om det nu har varit oklart i snart 20 år så hade S ett regeringsinnehav på 12 år där de med lätthet kunnat klargöra saken. De kanske var för upptagna med att spela fia med knuff eller liknande och missade den delen?
Hur som helst så blir det extremt svajjigt om man går rakt ut med att man har för avsikt att bryta mot lagen. Dels är det inte seriöst och som de själva skriver kommer de hamna direkt i förvaltningsdomstolen så fort de tar ett upphandlingsbeslut. Antingen av andra som velat ha kontraktet eller av konkurrensverket som är den myndighet som har granskningsansvaret. Att dessutom basunera ut sin ansats att begå dessa lagbrott torde vara en god garant för att i stort sett alla upphandlingar kommer att hamna hos länsrätten. I förlängningen så kommer det att innebära att landstingets verksamhet kommer att gå på alla fyra.
Hoppas för stockholmarnas skull att de inte får ett styre av dessa som ser brottslighet som ett medel för att nå sina syften.
Det finns en bostadsbrist i Göteborg. Främst finns det en brist på bostäder som unga kan ha råd med. För fyra år sedan lovade den styrande minoriteten att det skulle byggas 2000 bostäder per år. Av detta blev det en tumme....
LO satsar som vanligt sina medlemmars resurser på en socialdemokratisk valvinst, 630 miljoner in alles enligt en rapport som Riksdagsledamoten och Professor emeritus i Nationalekonomi Carl B Hamilton räknat ut oxh skriver mer om på sin blogg.
LO basen förnekar naturligtvis traditionsenligt att det rör sig om så pass mycket pengar. Så vad är det då de har producerat för dessa pengar? Jo bland annat en av de smutsigaste affischkampanjerna jag sett där det helt enkelt tar fem statsråds bilder vänder dem upp och ner och sedan slänger in ett öknamn av riktig sandlåde karraktär. Men jag kan ändå förstå varför de satsar så mycket på socialdemokraterna, det är ändå nu som de har chansen att än en gång pressa in sig som en stat i staten.
Som parentes kan sägas att det är väldigt slående hur deras fackförbund nu agerar ute på arbetsplatserna. På min arbetsplats har
facket nu aviserat ett besök och bjuder in samtlig personal till mötet, det är ändå första gången på de två år jag jobbat här som de vill komma på besök. Viktigt att ha det innan valet också verkar det vara. tur att jag har semester den dagen i alla fall!
Men någonstans speglar ändå det här den extrema verklighets frånvända syn de har på politik och politiskt oliktänkande. De verkligen stålsätter sig för att hitta den mest extrema nidbilden som finns och sedan beordrar de sina stormtrupper med ombudsmän att kabla ut den över landet. Tack gode gud att människor i gemen är smartare än fackliga ombudsmän är i gemen. Som exempel på nidbilds tendensen kan vi ta Socialdemokraternas nidfilm från 1991, ett val de också förlorade, välgjord och rolig av Roy Andersson.
Lite kan tänkas att folk helt enkelt inte tror på nidbilden och därmed slår det tillbaka mot LO och S. Men i avsaknad av politik och idéer om framtiden så kan det tänkas vara så att de inte har något annat än smuts och nidbilder att gå till val på?
En aningens bättre är väl den stilistiska Allianskampanjen som gestaltar en röd tillbakaspolningsknapp och en alliansorange playknapp. Påtagligt mer stilfullt och subtilt än LO:s om jag får säga det själv...
Andra inlägg om saken: Pär Gustafsson
Bilden på sandlådan är hämtad här
Fick ett enastående kjedjebrev idag som verkligen illustrerar de rödgrönas fördelningspolitik:
Fördelningspolitik á la Socialist:
10 glada personer går ut för att äta middag tillsammans. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas:
- De första fyra (de fattigaste) betalar ingenting
- Den 5:e betalar 10 kr
- Den 6:e betalar 30 kr
- Den 7:e 70 kr
- Den 8:e 120 kr
- Den 9:e 180 kr
- Den 10:e personen (den rikaste) betalar 590 kr
De 10 personerna äter middag på restaurangen varje dag och är nöjda med uppgörelsen om 1000 kr. En dag säger restaurangägaren:
– "Ni är trogna kunder så jag lämnar 200 kr rabatt på era middagar i fortsättningen".
En middag för 10 personer kostar nu endast 800 kr och det är nu det händer grejer. Man vill fortfarande betala middagen såsom skatter betalas.
De första 4 påverkas inte. De får fortsätta äta gratis. Men hur ska de andra 6 göra? Hur ska de dela upp rabatten på 200 kr så att alla får sin del? De inser att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Drar de bort beloppet från va
rje persons andel får den 5:e och 6:e personen betalt för att äta.
Restaurangägaren föreslår att i rättvisans namn är det bättre att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknar ut de belopp varje person skall betala. Resultatet blir att även den 5:e personen får äta gratis.
Den 6:e får betala 20 kr, den 7:e betalar 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalar 520 kr istället för tidigare 590 kr.
Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis. Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat...
– Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:
– Men han sparar 70 kr!
– Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.
– Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20? De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.
– Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.
– Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!
De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.
Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt:
Det fattas 520 Kr...
Bilden är hämtad här
iv 3. Anledningen är väldigt enkel. Jag vill inte gå med i Hotell och resturangfacket av den enkla anledningen att det är en organisation som förutom att legitimt vilja företräda mig gentemot mina arbetsgivare så vill de formulera och vara språkrör för politiska åsikter jag inte har. Dessutom pyntar de ut en del av min medlemsavgift till ett parti jag inte stödjer, jag har ingen opt-out. Alfa-kassan är ett dåligt alternativ av den enkla anledningen att de inte har hand läggningsförmåga att faktiskt vara ett snabbt och effektivt försäkringsalternativ om jag skulle bli arbetslös. Så jag sparar mina slantar och söker efter bättre alternativ. 
I Göteborg rasar det just nu två parallella kriser för Konsthallen och Konstmuseet samt skandalen kring muthärvan inom Idrotts- och Föreningsförvaltningen (I&F). I centrum för dessa krisers på eldning står samma person; Socialdemokraten och kommunalrådet tillika ordförande i Kulturnämnden samt ordförande i Idrotts- och Föreningsnämnden Helena Nyhus. Hon har fler uppdrag än så men de är kanske mindre relevanta för det här inlägget.
Igår lät Nyhus förvaltningschefen för I&F få sparken som ett led i den mutskandal som förvaltningen blivit involverad i. Skumt nog i sammanhanget är att Ragnhild Andersson knappast varit involverad i den skandalen i och med att hon började sin tjänst långt efter att dessa mutor skall ha tagit plats. Nej istället får hon gå för beslutet att ha vakter som hindrade uppdrag gransknings reportrar att komma in på ett öppet nämndmöte samt att ett brev som påtalade oegentligheterna lagts i en personmapp. Ja okej, det kanske kan vara grund för en reprimand men avsked? Varför sitter då Nyhus kvar? Förvaltningens personal har skrivit ett öppet brev som publicerats av GP (DN). Det är uppenbart att nämndens ordförande inte längre renderar något förtroende från förvaltningens medarbetare. Arbetsklimatet för Nyhus torde vara i nivå med en is box anno 1910 som varmast. Så här skriver personalen:
Med hyfsat god kännedom om hur det går till på förvaltningsledningsnivå har vi svårt att föreställa oss att förvaltningschefen inte hade en tät dialog med sin ordförande innan beslutet om vakterna. Det, liksom övriga beslut kring mediahantering, har säkerligen fattats genom avstämning med förvaltningsledningen och rådgivande tjänstemän från Stadskansliet. Ytterst är förvaltningschefen givetvis ansvarig för besluten men vilket stöd har hon fått när det blåst som värst?Personalen sätter här huvudet på spiken. Nyhus måste ha fått veta och åtminstone passivt godkänt utplacerandet av vakterna inför ett nämndmöte som hon själv skulle hålla i. Vidare är det en besynnerlig åtgärd att ersätta en person som bevisligen inte kunnat vara insyltad i muthärvan med en person vars uppgift det var att säkerställa verksamhetens kvalitet och riktighet när mutorna flödade som värst. Uppenbarligen så säkrades inte kvalitén särskilt bra när kostnader för rivning av uppbyggnad av byggnader innebara att den gamla ruttna stod kvar. Varför sitter Nyhus kvar? hon som i uppdrag granskning konstaterade att hon minsann lyckats dribbla bort all annan media förutom dem, de som är den granskande makten i realiteten medborgarnas tredje makt...
Vi ser att förvaltningschefen inte är felfri och att såväl själva brevet med mutanklagelsen som kontakten med Uppdrag Granskning hade kunnat skötas på ett bättre sätt. Trots detta tror vi fortfarande att vår förvaltningschef har goda förutsättningar för att få ordning på vår förvaltning.
Att tjänstemän i förvaltningsledningen som redan innehaft sitt uppdrag i över 10 år skulle klara att skapa rutiner och ordning och reda denna gång förefaller väl optimistiskt. Att man nu dessutom kallat in en extra resurs (en person som f.ö. var kvalitetsansvarig under tiden de misstänkta oegentligheterna pågick) känns inte heller trovärdigt om syftet verkligen är att städa upp.
När det kommer till härvan kring stängningen av konsthallen så verkar det finnas en ljusning. I dagens GP säger V-ledamoten per Hållén att han är förvånad över att han inte involverats tidigare i skeenden kring Konsthallen. Hållén är förutom ledamot i kulturnämnden även ordförande i styrelsen för röda Sten som tillsammans med Konsthallen håller i Göteborgs internationella konstbienal. Hållén säger slående i tidningen:
Det är den nya stilen hos Helena Nyhus, att trycka igenom saker så fort somVid gårdagens sammanträde med Kulturnämnden vägrade Helena Nyhus envist att släppa fram frågan om konsthallen till den beslutande nämndens bord istället vill hon återigen skyla över en kris hon själv skapat genom att lämna över det på förvaltningen att lämna fram ett förslag om Konsthallen.
möjligt och utan diskussion.
Här känns det lämpligt att citera Annika von Hausswolff, professor för fotohögskolan som i DN kommenterade det faktum att beslutet tagits utan kulturnämndens vetskap:
Det här är klassisk Göteborgsanda. Snabba beslut, bristande insyn, begränsning av demokratin som gäller.På GP's fråga om Helena Nyhus varit otydlig med vad hon menar när hon säger sig ha en större sammanhängande plan för Göteborgs konstpolitik säger hon:
Det har ingen betydelse om man är tydlig eller inte. Det blir så här när man börjar röra i saker, att diskussioner går åt olika håll. Och det är väl bra, att vi diskuterar konst i Göteborg nu.Problemet i resonemanget är att vi diskuterar arenorna och utrymmena för konsten och konstnärerna i Göteborg. Den trånga kulturuppfattningen som Nyhus har blir slående när hon tror att en diskussion om Konsthallen som arena är en diskussion om konsten i sig självt. Behovet av arenan kan nog bäst förklaras genom den text med vilken projektet Transit på Konsthallen drevs mellan 2003 och 2005, vi kan på hemsidan läsa:
Tanken med transit var att ge de ännu icke etablerade – studenter på konstnärliga utbildningar – en möjlighet att synas på en etablerad konstscen och att möta en större publik. Under en helg/vecka visades ett verk, då också konstnären själv fanns på plats. Tyngdpunkten låg på möjligheten till ett möte mellan studenter och publik.
Många upplever ett avstånd mellan den etablerade konstvärlden och de som studerar på de konstnärliga högskolorna. Det saknas ofta ett forum för studenter att få synas utöver skolornas elevgallerier. transit ville fungera som ett sådant forum, inte för en utställning utan mer som ett nedslag, där studenterna förhåller sig till den samtida konstscenen och får delta i den. Klyftan minskar och publiken ges nya infallsvinklar och nya namn att diskutera med.
Ofta saknas arbetet med det publika mötet i skolorna, ett arbete som är nog så viktigt för framtiden. Genom transit gavs ett tillfälle till ett sådant möte. Konstpubliken och Göteborgs Konsthall blev aktörer i utbildningen.
Det handlar inte per se om konsten, utan om arenan och ytan. I en annan del av dagens GP recenserar Magnus Haglund Jan Christensens bok "Liberalernas stad" som bland annat handlar om de tankar som lågbakom byggandet av Konstmuseet och Konsthallen 1923. Haglund binder skickligt samman bokens resonemang med S och MP:s huvudlöshet och skriver:
I det gemensamma pressmeddelandet från Socialdemokraterna och Miljöpartiet, daterat 21 maj 2010, som talar om en flytt av Konsthallen till ett nytt kulturhus vid Backaplan tänkt att invigas 2015, säger kulturkommunalrådet Helena Nyhus: ”Den nuvarande konsthallen på Götaplatsen byggdes då synen på konst och besökare var betydligt annorlunda jämfört med idag. Dagens lokaler är vackra, men också otillgängliga och framför allt inte lämpliga för visning av samtidskonst.”Lite längre ner i recensionen skriver Haglund förklarande till motiven bakom jubeleumsutställningen med de nya arenorna i Konsthallen och Konstmuseet:
Det är ett bisarrt men också avslöjande uttalande. Ja, synen på konst och besökare, som låg bakom att Konsthallen och Göteborgs konstmuseum kunde invigas 1923, var nog rejält annorlunda. Den materialistiska krämarandan har knappast försvunnit, och det är en talande bild att operahuset i hamnen numera är omgivet av hjul; västerut är det rouletterna som snurrar på Casinot och strax öster om entrén står det nya Göteborgshjulet.
Jubileumsutställningen var ett initiativ av stadsfullmäktiges ordförande Axel Carlander. Han tänkte sig det hela som en exposé över stadens karaktär genom århundradena, men ville samtidigt motverka de intressen ”inom en del detaljhandelskretsar” som framförallt önskade en industriutställning. I stället ville han satsa på ”en kulturhistorisk utställning som kunde åskådliggöra Göteborgs utveckling genom tiderna och dess insats på kulturens område”.
Nyhus förvillade och förminskade den akuta situationen för Konstmuseet under gårdagens möte med kulturnämnden genom att återemittera Isabella Nilssons utredning för att den var, återigen ur dagens GP:
osorterad, och utan rangordningHelena Nyhus anser alltså att behovet för att rädda samlingarna på ett av norra Europas mest kompletta museum är något som behöver rangordnas Jag skulle verkligen vilja ta del av Nyhus större plan för konsten i Göteborg om den så totalt saknar förmågan att se till den arena för bildning och upplysning som ett museum per se är. Nej det blir allt mer tydligt att de kriser och skandaler som just nu rullar i Göteborg är tätt knutet till den personliga politiken hos Helena Nyhus. Jag hoppas innerligt att Göteborg återigen kan bli en liberalernas stad och att väljarna i september förpassar den socialdemokratiska kultursynen, representerad av Helena Nyhus, till historiens parenteser vilket även Pär resonerar om här.
Bilden föreställer samtidskonstnären Staffan Larssons verk "nusic" som ställdes ut som en del av Transit på konsthallen 27-28/3 2004, bilden är hämtad här
Den eftersatta och icke existerande kulturpolitiken i Göteborg fortsätter att få offer. Jag skrev igår om det vansinniga förslaget att stänga ner Göteborgs konsthall. Beslutet tas efter vad jag förstår idag på Kulturnämnden. Jag är glad över att kunna se mitt kommunalråd och gruppledare i fullmäktige, Helene Odenjung från Folkpartiet, som ett av alla de namn som undertecknat namninsamlingen för konsthallens bevarande. Jag noterar även att Vänsterpartiets politiske sekreterare Jöran Fagerlund på sin blogg uttalar ett stöd för konsthallens bevarande. Jag hoppas därför innerligt att V gör gemensam sak med de borgerliga partierna och bevarar konsthallen. Den moderate viceordföranden i Kulturnämnden lämnar i ett blogginlägg uppet för detta.
I GP kan man nu även läsa om den nulägesanalys som Konstmuseets chef Isabella Nilsson gjort för kulturnämndens räkning. Artikeln redovisar det akuta läget för museet som riskerar att hota en av norra Europas främsta konstskatter. Här är den punktlista som i tidningen listar några få av de mest akuta problemen:
• Klimatanläggningen som installerats löser inte byggnadens grundläggande funktionshinder i form av kallras på ytterväggar, samt värme- och ventilationsproblem.
• Entrén har ett inbyggt problem med drag och kyla och bör byggas om. Den yttre entrén saknar dessutom både namnskylt och belysning.
• Kafét har en perifer placering vilket gör att alltför få kunder hittar dit, dessutom saknas plats och möbler för skolbarn med matsäck.
• Butiken behöver mer yta.
• Hörsalen är ett genomgångsrum för godsmottagning och saknar audiovisuell utrustning och internetanslutning.
• Lagring av teknik och verktyg sker i magasin avsedda för konst.
• Arbetslokalerna för skapande pedagogisk verksamhet är undermåliga, utan dagsljus, ljudisolering och ventilation.
• Lunchrummet på 15 kvadrat är inte tillräckligt stort för att ge medarbetarna sittplats.
Att sedan museet är kraftigt underfinansierat sedan många år och att museets forskning hotas efter nyår gör inte det hela särskilt mycket bättre. När den dominerande synen på konst dessutom är i sådan total avsaknad av kultursyn eller förståelse för konstens roll i ett samhälle så bådar det inte gott för framtiden. I artikeln hänvisar man i några fall till inbyggda problem. Det största inbyggda problemet är dock det socialdemokratiska styret på Gustaf-Adolfs Torg. Detta är något som även Pär konstaterar i sitt inlägg om konstkrisens Göteborg.
I media rapporteras att Socialdemokratin i Göteborg tänker stänga ner Konsthallen vid Götaplatsen för att om 4-5 år öppna en konsthall i periferin på backaplan. Visst kan det vara trevligt med en konsthall på backaplan också men det finns faktiskt plats för två. Konstmuseumet ställer ut ett brett utbud av olika stilar och verk men fokuserar inte i utställningar på de samlade gärningarna hos enskilda samtidskonstnärer. Det gör konsthallen. Det är skildringen av de samtida kulturella egenheterna som gör dessa konstnärer unika. De är inte sporadiska porträttmålare av potentater. De speglar och avbildar sammanhanget i den värld de lever i.
Det kan lätt sägas att det är smalt, det stämmer. Men samtidigt måste det finnas utrymme för den smala konsten särskilt som den är så grymt kvalitativ. Samtidskonsten är en av få som verkligen förmedlar avsändarens budskap direkt. Det är inte Karl XII:s likfärd, badande dalkullor eller tjädrar som leker. Det är kvicka observationer som ger åskådaren insikt om detaljer de annars skulle passera. Den klassiska konsten har även den en arena, och är väldigt bra. Den klassiska konsten kan dock inte ersätta behovet av samtidskonst.
Att stänga konsthallen innebär att man raderar ut det nätverk av bienaler och sammanhang som hallen verkar i. Att stänga konsthallen och säga som Nyhus att konstmuseet kan härbärga samtidskonsten är som att säga att historien nått sitt slut. att samtiden inte behöver skildras, att det enda som behövs är den klassiska stilen. GP:s Gabriel Byström uttrycker det bra i en krönika där han bland annat skriver:
Det är en obegriplig åtgärd i en stad som säger sig värna kulturen, men samtidigt symptomatisk för det styrande skiktets kultursyn.
Å ena sidan evenemangsstaden Göteborg där alla plånböcker är öppna, där ingen byråkrati får sätta några gränser, där det mesta är möjligt. Å andra sidan ett antal institutioner som i vissa fall lever under lika svårartade ekonomiska betingelser som det fria kulturlivet.
Den riktigt stora ironin är att Göteborg trodde att de hade kunnat bli Europas kulturhuvudstad. Ett sådant här beslut från Socialdemokratins marodörer i Göteborg slår en definitiv spik i kistan för att någonsin kunna ta en plats på en kulturell världsscen.
I DN säger fotohögskolans professor:
Göteborg håller på att ”förvandlas till en jippostad”
Jag håller delvis med, jag skulle säga att jippostadens utveckling började redan för 16 år sedan när man började att verkligen sönderbolagisera staden med eventbolag och annat gytter där skattebetalarnas pengar strömmar in men där insikten är minimal.
Nu är så årets avtalsrörelse i princip helt avslutad. Hotell och Resturangfacket kom överens med Hotell och Resturangföretagarna om ett avtal i natt bara några timmar innan strejk annars skulle ha brutit ut. Jag jobbar som bekant som nattportier på hotell så detta har varit en avtalsrörelse som jag personligen följt. Jag var inte varslad om strejk vilket är ett faktum jag ändå är glad över. Jag är inte medlem i facket. Den enda anledningen till detta är att en del av medlemsavgiften går in i den socialdemokratiska partikassan. Det är omöjligt för mig att månadsvis betala avgift till en organisation som systematiskt ger en del av den avgiften till ett politiskt parti som jag inte sympatiserar med. Något annat fackförbund finns det dessvärre inte heller för mig. Hade situationen varit annorlunda så hade jag definitivt gått med i facket.
Det svenska systemet där löntagar organisationer förhandlar med arbetsgivarorganisationer är ett system som jag tror på. man 
lyckas på det sättet vikta upp de strukturella styrkeförhållandena på arbetsmarknaden på ett gott sätt. Det gör också att i och med att det inte per se är min chef som förhandlar utan ett ombud så avväpnar det annars eventuella konfliktsituationer som hade kunnat uppstå på arbetsplatserna efter ett avtal som endera parten varit missnöjd med. Ett av de stora problemen i systemet är det incestuösa förhållandet mellan Socialdemokraterna och LO. Under de år som socialdemokraterna dessvärre hade någon form av makt i Sverige så innebar det ofta att tidigare fackliga företrädare och förhandlare helt plötsligt satt på arbetsgivarsidan av förhandlingsbordet och från den stolen motarbetade och förhindrade de personer de tidigare företrätt. Lojaliteten med partiet gjorde också att kanske främst kommunalarbetarförbundet aldrig riktigt tog fighten för bättre avtal, utan istället tryckte upp flourocerande jackor och höll korta strejker med minsta möjliga effekt. Därför är oftast de avtal som sluts mellan fack och privata arbetsgivare mer konstruktiva och gynnsamma än de avtal som krystas fram gentemot SKL.
Jag är en av de som tror att en bra löneutveckling är en förutsättning för att kunna hålla uppe en konsumtionstillväxt i landet. Industrins produktion ligger naturligtvis i basen men industriarbetarnas löner blir också förutsättningen för att pengar skall gå ut i systemet och konsumtionen i affärer och butiker ska fortgå och att de som innehar tjänster där skall kunna behålla dem. Delvis därför var jag väldigt skeptisk när Metallarbetarförbundet under krisen förra året frös och sänkte industriarbetarnas löner. Det resulterar bara i att de som fortsätter jobba betalar in mindre skatt till kommunerna och att de konsumerar mindre och därför urholkar förutsättningarna för handelns anställda att kunna fortsätta vara anställda. Det är det systemet som får våra ekonomiska motorer att fungera och som får hela Europas ekonomiska motorer att fungera.
Det är enbart genom att folk arbetar och tjänar pengar som ett välfärdssamhälle kan ha förutsättningarna att vara ett välfärdssamhälle och utvecklas på det sättet.
Det slående exemplet på när det inte fungerar är självfallet Grekland. Bara det att grekerna pensionerat sig i 50årsåldern innebär att kanske upp mot 15 år av löneökningar och konsumtions eskalering satts ur spel på varje medborgare. Det innebär att färre andra kunnat anställas inom handel och komers. När då sedan den grekiska statens ekonomi börjat vackla så har ingen av vare sig höger eller vänster regeringarna visat sig kapabla att hantera situationen. Justitiekommisionär Cecilia Malmström skriver så här på sin blogg:
Problemet är att Grekland under lång tid systematiskt misskött sin ekonomi, inte gjort de reformer som skulle varit nödvändiga, struntat i eurons regelverk och därtill fifflat med statistiken och skickat in felaktig information till Bryssel.
I inlägget tar hon ställning för den gemensamma valutan, Euron, och det gör jag också. Förutsättningen för att man skall ha en gemensam valuta är att man i solidaritet med Europas brödrafolk tar ansvar för helheten och bryr sig om förutsättningarna för alla européers levebröd. Det är därför länderna integrerar sina ekonomier och förpliktigats att tygla sina statsekonomier i enlighet med ett strikt regelverk. Här har grekland fuskat och bluffat sig fram och aktivt och kraftigt underbalanserat sin ekonomi. Jag förstår att den kalldusch som grekisk ekonomi nu måste genomgå inte känns särskilt kul för grekerna men ansvaret har legat på dem själva i mer än ett decennium och en statskuld som är på mer än 130% (!) av BNP ger inte många förutsättningar för en positiv utveckling om nu inte de europeiska länder som har god kassa i solidaritet ger grekland räntefria lån så att de kan få igång en tillväxt igen efter omfattande reformering av sina välfärdssystem.
Euron har i grunden väldigt lite att göra med om ett enskilt land klarar sig bra eller inte. Den ekonomiska politiken och hur man satsar sina pengar spelar större roll där. Men Euron spelar roll för förutsättningarna för hur vi i Europa handlar medvarandra och den ekonomiska disciplinen är en förutsättning för att vi ska kunna lyfta varandra.
Vi kan titta på Finland som exempel. Tillsammans med Sverige så ligger vi två i topp när det kommer till konkurenskraft i Europa just nu. Detta och mycket mer konstaterar den förre socialdemokratiske statsministern Paavo Lipponen i en intervju i den svenskspråkiga tidningen Hufudstadsbladet. Följande kan man läsa i tidningen:
– Det stämmer att vi två ligger i topp, men det väsentliga är att vi inte använt valutakursen utan satsat på samma saker, på utbildning, forskning och innovation.
Så Sverige är inte att gratulera till att man höll kronan?
– Ekonomiskt kan vi gratulera varandra, men politiskt kan jag inte uppskatta Sveriges fäaktiga beteende.
Hur menar du?
– Det är synd om Sverige för att man ställde sig utanför, satte sig på staketet och inte tog ansvar för Europa och euron. Som en stark ekonomi skulle Sverige vara en verklig förstärkning för euron och disciplinen inom euroområdet. Det här är ju inte en kris bara för euron utan för hela EU.
Ansvar är den bärande linjen i resonemanget. Det handlar om att man genom att ta ansvar för sin egen ekonomiska diciplin tar ansvar för hela Europa. Ett land som gjort detta mitt under krisen och effektivt sanerat sina statsfinanser är Estland. De har klarat det så till den grad att de nu klarar av konvergenskriterierna för att gå in i Eurosamarbetet, Kommisionären Olli Rehn presenterade i en konvergensrapport i veckan förslaget om en valutaövergång med start 1/1 2011. Cecilia Malmström beskriver Estlands arbete i ett blogginlägg så här:
Estland har genom hårt arbete gjort stora framsteg. Det handlar om ett öppet land med en sund ekonomi som visat att man tror på euro-samarbetet. Detta i en tid då den ekonomiska krisen har satt den gemensamma valutan under prövning.
Estlands övergång visar om något hur attraktiv euron är när reglerna respekteras och vi kan se hur Euron på ett reellt sätt verkligens svetsar samman Europas länder och folk.
Motsatsen till den här formen av ansvarstagande i den ekonomiska politiken och i strid ström mot arbetslinjen och därmed mot en progressiv löneutveckling står SVMP. De har verkligen lyckats formulera en rent arbetsfientlig politik där V ska ha 6 timmars arbetsdag och MP lägger på friår och en 35 timmars arbetsvecka. Kraftiga åtgärder för att öka statens utgifter, minska skatteunderlaget, minska produktionen och minska konsumtionen. Det är ett tvättäkta recept på en egen svensk version av den grekiska krisen. DN's Henrik Bros säger det nog bäst i en kommentar till den avslutade MP-kongressen:
Många väljare vacklar nu. Vad betyder MP-politiken i verkligheten, vad blir de konkreta förslagen från partiet och den rödgröna alliansen? Är väljarna lika positiva när den kanske visar sig bestå av höjda skatter och priser? Dilemmat är att det är lätt att vara emot saker i opposition, men desto svårare då man ska göra konkret politik av det.
Det blir också lite lustigt när det tilltänkta nya språkröret för partiet säger sig vilja prioritera fler jobb i en intervju i GP. Det är lite motsättningsfullt när de precis antagit en politik som motarbetar just fler jobb och fler jobbade timmar. En politik som kommer slå hårdast mot de med minst plånböcker.
Dessvärre visar det sig nu också att den oheliga alliansen mellan Socialdemokrater och Konservativa i Europaparlamentet troligtvis kommer att driva fram ett EU-direktiv gentemot kapitalförvaltare som kommer att sänka snittpensionerna som alla här på hemmaplan vill öka. Den enastående Olle Schmidt, Europaparlamentariker för folkpartiet, varnar för detta i en debattartikel i dagens SvD och förklarar varför han röstar emot utskottets förslag i saken så här:
Den hårdare regleringen av riskkapitalfonder riskerar strypa Europa på kapital och bland annat ge försämrade placeringsmöjligheter för pensionsbolagen.
Enda förutsättningen för riktigt god ekonomisk utveckling är regeringar som mäktar med att ta ansvar för sina nationella ekonomier, en snar övergång från krona till Euro, fler som arbetar, bra avtalsrörelser som ökar inkomsterna för löntagare och i grunden friare marknader där ansvar är det bärande värdet för alla parter i detta pluralistiska samhälle, i vårt pluralistiska Europa Det kommer synas i den egna plånboken!
En ny dimension av SVMP förslaget om kilometerskatt på lastbilar har gått upp för mig. Jag har bloggat tidigare om konsekvenserna och en mer utförlig analys kan man läsa i den eminente Carl B Hamiltons inlägg. Om det skulle införas så finns det inget lagrum för att beskatta utländska lastbilar. Kanske ska nämna att Mona Sahlin satt i just den "dåvande regering" som det hänvisas till i citatet. Resonemanget fördes redan vid behandlingen av trängselskatt i Göteborg där finansdepartementet i sin promemoria skriver följande:
Vid tiden för införandet av lagen om trängselskatt påtalades att en skattskyldighet för utlandsregistrerade fordon skulle medföra svårigheter med både kontroll av skattebetalning och indrivning av sanktionsbelopp vid utebliven betalning. Den dåvarande regeringen anförde därför att det inte var meningsfullt att sådana fordon skulle omfattas av skattskyldighet (prop. 2003/04:145, s. 49 f.).
Den totala snedvridningen av konkurensen i Sverige kan egentligen inte bli tydligare. Det skulle direkt bli mer kostnadseffektivt för en transportör att använda utländska åkeriföretag framför lokala Svenska åkeriföretag. Samkörningen av transporter som sker via de större fraktföretagens samorganisering som exempelvis DHL eller Schenker skulle troligtvis dessutom göra det billigare att lägga in sina transporte
r genom att leja åkerier som har sin hemmabas långt bort från Sverige och där med öka miljöbelastningen av dessa transporter. Västsvenska industri och handelskammaren skriver i sitt remissyttrande kring trängselskatten ett resonemang som är direkt applicerbart på frågan om kilometerskatt:Det är av stor vikt att utländska fordon och då utländska lastbilar beläggs med skatt. Den konkurrensnackdel svenskregistrerade lastbilar i annat fall skulle få, är oacceptabel.Med andra ord kan man snabbt räkna fram att snedvridningen av konkurrensen ofrånkommligen skulle leda till en åkeridöd i Sverige. Detta är något som skulle vara extremt tragiskt särskilt som de svenska åkerierna är de åkerier i världen som tagit sig längst i att miljöanpassa sina fordon. Nej kilometerskatteförslaget skulle ofrånkommligen leda till uppsägningar och arbetslöshet bland åkarna bara på grund av en snedvridning i konkurrensen. Så vad säger Svenska Transportarbetare förbundet med sina 73 000 medlemmar om det här? Deras förbundsordförande, Lars Lindgren, sa följande i sitt 1:a maj tal i Piteå i år:
Som bekant har Transport och partiet inte alltid gått i takt och det gör vi inte nu heller.
Det rödgröna förslaget till kilometerskatten som presenterades för ett par dagar sedan visar att det finns djupa klyftor mellan oss.
Förslaget är illa genomtänkt och intäkterna går till fel saker. Fyra miljarder kronor till snabbtåg för persontrafik ger inga miljöförbättringar i godstrafiken.
Att en redan hårt belastad åkerinäring dessutom ska bekosta direktinvesteringar i
järnvägsnätet är huvudlöst.
Sverige har aldrig haft, om man bortser från trängselskatten i Stockholm några
öronmärkta skatter. Det får vi nu med det rödgröna förslaget. Att införa en sådan princip i skattepolitiken är en farlig väg att ge sig in på.
Transportarbetareförbundet kommer att lägga mycket möda på stoppa ett så huvudlöst förslag.
Klyftor eller ej mellan Transport och Socialdemokraterna så har Lindgren helt rätt. När bensinskatten dessutom skall höjas så extremt mycket så kommer åkerikunderna i allt större utsträckning att söka de alternativ som minskar omkostnaderna minst och det kommer inte vara svenska åkerier. Särskilt mycket stöd lär de inte får från vänster heller vilket man kan läsa i GP, där en omvald Lars Ohly deklarerar att:
Men vi kommer att på varje enskilt område verka för att det privata vinstintresset begränsasJa en kilometerskatt är verkligen uppfyllande av strävan efter en ökad död av privat företagande. Det hela blir dessutom lite löjeväckande i denna motsägelsernas parad när Mona Sahlin och Peter Hultqvist skriver att "Socialdemokraterna för nu in hela landets möjligheter att utvecklas och leva som en central fråga i debatten om framtidens Sverige." i finalstycket på en lätt kakafonisk debattartikel om infrastruktur och regional utveckling i dagens GP. Om sådana här förslag är kärnan i SVMP politiken för att fokusera på hela landets möjligheter att utvecklas så kan man undra hur det skulle påverkar vårt företagsklimat med en regering som uppenbarligen inte gillar företag. Jag skulle gissa att det blir många minustecken för samtliga kommuner i Västerbotten efter en kilometerskatt om en artikel liknande den här från VK skulle publiceras något år efter en SVMP seger. När dessutom allt fler Vänsterdistrikt säger att de kräver ÄNNU högre skatter (!!!) borde en väldans massa larm och sirener ljuda bland många. Det är bara lösningar för färre jobb, mindre företagande och en regresiv utveckling för Sverige. Det är vägen till fattigdom.
Jag hoppas innerligt att Transports medlemmar ser faran i horisonten och förstår att bästa vägen för att föra Sverige framåt med en sund internationell konkurrens är en fortsatt Alliansregering med ett stärkt Folkpartiet Liberalerna som kärnan i regeringen. Då blir det en regering som tar ansvar för ekonomin och formar landet mot fler jobb och fler företagare.
Liberal seger '10
Bilden är hämtad här.
S vill diskutera prylsamhället skriver DN i en intressant rubrik. Om man bortser från det intressanta i att media hänger sig åt en konstant patologisk förkortningsfetisch så fort det kommer svenska politiska partier och på det sättet konstant suddar ut de ideologiska ställningstaganden som kan förekomma i partinamnen, så är det prylsamhället och efterfrågan på diskussion som är det spännande här.
S efterfrågar i själva verket inte diskussion utan de initierar en genom att genomföra ett rådslag om miljön. Det är självfallet alltid tacksamt för ett parti med en marknadskritisk ideologi att rikta in sig på fri handel som den stora miljöboven och nu då även på den enskilt starkaste aktören på marknaden; den enskilde konsumenten. I DN artikeln står det att läsa:Enligt underlaget för rådslaget krävs det en omställning från konsumtion av varor till mer av tjänster och upplevelser, för att jordens resurser ska kunna bära de påfrestningar de utsätts för.
Vad Socialdemokraterna dock missar i det här sammanhanget är att konsumtion av varor i stor utsträckning är konsumtion av upplevelser. Det kan gälla musik, film, spel eller apparaterna vi vill ha för att kunna få en så genuin upplevelse av produkten som möjligt. Det finns alltid en viss efterfrågan på tjänster upplevelsen som en live konsert kan innebära eller att se en rulle på bio, men den råaste av konsumtionens regler lyder att vi letar efter de produkter som vi upplever hamnar närmast vår a preferenser av det som bär bästa möjliga kvalitet till lägsta möjliga pris. I preferenserna lägger vi sedan till våra egna moraliska preferenser. En del vill i politiskt avståndstagande från Kina inte köpa äpplen från Kina. Andra tycker det är bäst att köpa närproducerade varor medens andra föredrar att köpa krav eller rättvise märkta varor. Allt detta ingår i våra egna konsumentpolitiska preferenser och det är därför produkterna finns. Så länge vi har en upplevelse kring det vi konsumerar så skapar vi marknaden för just den produktens existens.
Ett annat exempel på vad jag menar med att varor är upplevelser är om vi säger att jag skall köpa ett par jeans. Jag kan tralla in på Dressmann och köpa ett par jeans för 399 kr eller så kan jag gå in på JC och köpa ett par Lewis jeans för 1600 kr. I bägge fallen så skulle jag i det faktiska köpa ett par jeans som är 50 till 100 kr bomull och produktionskostnad i och med att de tillverkas på nästan samma ställe. Skillnaden är att jag i Lewis jeansen skulle betala mer för upplevelsen av jeansen, att bära ett plagg som det lagts ner en viss mängd tid på att designa och ta fram och som bär en viss nivå av kvalitetsrykte kring märket. Mitt slitage av produkten skulle vara det samma oavsett vilka jag hade valt men upplevelsen skulle vara olika.
Skall jordens resurser räcka till och klara av konsumtionen så måste den miljötekniska utvecklingen dock ta fart ungefär på det sätt som Hans Rausing satsar på en ny generation av förpackningar i Ecolean. Förpackningar som har en större förmåga att absorberas och brytas ner i naturen än vad dagens har. Vi måste ställa högre krav på transport- och produktionsleden och det vi främst kan rikta in oss på är att säkerställa att miljöslitage blir dyrare. Men det påverkar bara marknaden i den mån att man funderar en extra gång i relationen kvalitet, pris och upplevelse. Och så länge vi vill fortsätta att konsumera upplevelser så kommer marknaden att finnas men krymper den bort så försvinner snart produkten. Detta visas inte minst i exemplet klor blekt papper. I början av 90-talet visades en dokumentär kring hur klor blekningen av papper hade en ödestigen effekt på vår närmiljö. I Sverige fanns det vid det tillfället bara en leverantör utav papper som inte var klor blekt och efterfrågan på detta papper blev enorm. Extremt snabbt blev papperstillverkarna och leverantörerna i Sverige tvungna att helt ställa om sin produktion av pappret och vips så var klor blekningen av papper i Sverige över i och med att konsumenternas upplevelse av papper förändrades och marknaden skiftade så påverkades producenterna direkt av utvecklingen och en produktion som inte längre var önskvärd försvann.
Miljöteknik och konsekvent upplysning kring olika produkters miljöpåverkan tror jag är det i särklass bästa sättet för konsumenter att kunna göra medvetna val som i slutändan har en effekt på vår miljö. I övrigt bör vi låta den politiska styrningen vara därhän prylfantaster eller ej.
ÖB har kommenterat beslutet att skjuta upp regeringens försvars proposition för att få in en ny analys om hotbilden efter Rysslands invasion av Georgien. Helt riktigt så pekar ÖB på värdet av att försvaret har större marginaler än vad som rimligen ges i dagens magra försvarsbudget. Personligen skulle jag till detta vilja slänga in ett fullt medlemskap i Atlantpakten NATO.
Nu går S och V ut och nästan unisont säger att det är att förhasta sig samtidigt som man säger att det är försent och skulle gjorts för ett halvår sedan...hmm de verkar ha svårt att bestämma sig för om det är förhastat eller försent. Jag hade hoppats att vi Hade varit med i NATO sedan åt minst ett decennium nu, men det är bördan av att NATO och västvänliga partier inte riktigt haft majoritet i riksdagen. Nå väl jag undrar i mitt stilla sinne om S+V utspelet är klassisk reaktions politik från oppositionen eller om det är så att vurmandet för Ryssland i själva verket är det talande här? Åtminstånne för vänsterpartiet så är det självfallet så att de om något parti hade föredragit en mer taotalitär och enväldig stat som äger alla företag, likt Ryssland idag, så är det väl vänstern. Men är S med på samma tåg till Gulag nu igen?
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1707319.svd
Det har varit en intressant vecka att observera oppositionen på. Först deklarerar S och Mp att de tänker riva upp FRA lagen i regeringsställning och idag på DN-debatt deklarerar de två partierna att de inte under några omständigheter kommer samarbeta med Sverigedemokraterna. S och Mp är den vinnande kombinationen här. Vänsterpartiet lämnas utanför och blir allt mer marginaliserat.
Jag tror att det vi nu ser är formationen av ett valsammarbete och en strävan efter att bilda en gemensam regering, utan Vänsterpartiet. Om det fungerar så kommer alliansen S och Mp bli allt tydligare och kommer att trycka ut Vänsterpartiet från riksdagen. Genom att spela på missnöje med regeringen och ställa upp ett tillsynes tydligt två partialternativ kommer de att dra väljare från Vänstern och en del missnöjda borgerliga väljare som inte för allt i världen vill se V i regeringsställning. Klarar de detta samtidigt som regeringspartierna fortsätter att stå oförmögna att hantera sina egna partiers motstånd till FRA; samtidigt som statsministern och försvarsministern fortsätter att reta upp kritikerna med att aggera irriterade skarprättare mot kritikerna för att sedan motbevisas av ytterligare kritik och medial djupgranskning; samtidigt som regeringspartiernas aktiva gräsrötter ser sig allt mer tveksamma till om de vill fortsätta slåss för regeringen, klarar de det så är jag rädd att det kommer ske ett förödande regeringsskifte 2010.
S försöker nu bli trovärdiga i medborgarrätts frågor som de varit med att underminera för en kuliss av enighet med Mp och i slutändan förblir Lord Actons ord från 1887 förhärskande för bägge de statsministeralternativ som syns just nu:
- Det som möjligen är positivt med det hela är väl att det ser ut som om V försvinner från den politiska scenen. Förövrigt måste jag säga att, trotts hans politiska brister, Göran Hägglund är troligen det politiska Sveriges bästa retoriker och orator.
- Självfallet bör ingen av riksdagens partier komma i närheten av att förhandla med Sd, det skulle vara som att låta det acceptabla förhandla med det fördjävliga för att få fram resultatet dåligt....