Med hyfsat god kännedom om hur det går till på förvaltningsledningsnivå har vi svårt att föreställa oss att förvaltningschefen inte hade en tät dialog med sin ordförande innan beslutet om vakterna. Det, liksom övriga beslut kring mediahantering, har säkerligen fattats genom avstämning med förvaltningsledningen och rådgivande tjänstemän från Stadskansliet. Ytterst är förvaltningschefen givetvis ansvarig för besluten men vilket stöd har hon fått när det blåst som värst?

Vi ser att förvaltningschefen inte är felfri och att såväl själva brevet med mutanklagelsen som kontakten med Uppdrag Granskning hade kunnat skötas på ett bättre sätt. Trots detta tror vi fortfarande att vår förvaltningschef har goda förutsättningar för att få ordning på vår förvaltning.

Att tjänstemän i förvaltningsledningen som redan innehaft sitt uppdrag i över 10 år skulle klara att skapa rutiner och ordning och reda denna gång förefaller väl optimistiskt. Att man nu dessutom kallat in en extra resurs (en person som f.ö. var kvalitetsansvarig under tiden de misstänkta oegentligheterna pågick) känns inte heller trovärdigt om syftet verkligen är att städa upp.

Personalen sätter här huvudet på spiken. Nyhus måste ha fått veta och åtminstone passivt godkänt utplacerandet av vakterna inför ett nämndmöte som hon själv skulle hålla i. Vidare är det en besynnerlig åtgärd att ersätta en person som bevisligen inte kunnat vara insyltad i muthärvan med en person vars uppgift det var att säkerställa verksamhetens kvalitet och riktighet när mutorna flödade som värst. Uppenbarligen så säkrades inte kvalitén särskilt bra när kostnader för rivning av uppbyggnad av byggnader innebara att den gamla ruttna stod kvar. Varför sitter Nyhus kvar? hon som i uppdrag granskning konstaterade att hon minsann lyckats dribbla bort all annan media förutom dem, de som är den granskande makten i realiteten medborgarnas tredje makt...

När det kommer till härvan kring stängningen av konsthallen så verkar det finnas en ljusning. I dagens GP säger V-ledamoten per Hållén att han är förvånad över att han inte involverats tidigare i skeenden kring Konsthallen. Hållén är förutom ledamot i kulturnämnden även ordförande i styrelsen för röda Sten som tillsammans med Konsthallen håller i Göteborgs internationella konstbienal. Hållén säger slående i tidningen:

Det är den nya stilen hos Helena Nyhus, att trycka igenom saker så fort som
möjligt och utan diskussion.

Vid gårdagens sammanträde med Kulturnämnden vägrade Helena Nyhus envist att släppa fram frågan om konsthallen till den beslutande nämndens bord istället vill hon återigen skyla över en kris hon själv skapat genom att lämna över det på förvaltningen att lämna fram ett förslag om Konsthallen.

Här känns det lämpligt att citera Annika von Hausswolff, professor för fotohögskolan som i DN kommenterade det faktum att beslutet tagits utan kulturnämndens vetskap:

Det här är klassisk Göteborgsanda. Snabba beslut, bristande insyn, begränsning av demokratin som gäller.

På GP's fråga om Helena Nyhus varit otydlig med vad hon menar när hon säger sig ha en större sammanhängande plan för Göteborgs konstpolitik säger hon:

Det har ingen betydelse om man är tydlig eller inte. Det blir så här när man börjar röra i saker, att diskussioner går åt olika håll. Och det är väl bra, att vi diskuterar konst i Göteborg nu.

Problemet i resonemanget är att vi diskuterar arenorna och utrymmena för konsten och konstnärerna i Göteborg. Den trånga kulturuppfattningen som Nyhus har blir slående när hon tror att en diskussion om Konsthallen som arena är en diskussion om konsten i sig självt. Behovet av arenan kan nog bäst förklaras genom den text med vilken projektet Transit på Konsthallen drevs mellan 2003 och 2005, vi kan på hemsidan läsa:

Tanken med transit var att ge de ännu icke etablerade – studenter på konstnärliga utbildningar – en möjlighet att synas på en etablerad konstscen och att möta en större publik. Under en helg/vecka visades ett verk, då också konstnären själv fanns på plats. Tyngdpunkten låg på möjligheten till ett möte mellan studenter och publik.

Många upplever ett avstånd mellan den etablerade konstvärlden och de som studerar på de konstnärliga högskolorna. Det saknas ofta ett forum för studenter att få synas utöver skolornas elevgallerier. transit ville fungera som ett sådant forum, inte för en utställning utan mer som ett nedslag, där studenterna förhåller sig till den samtida konstscenen och får delta i den. Klyftan minskar och publiken ges nya infallsvinklar och nya namn att diskutera med.
Ofta saknas arbetet med det publika mötet i skolorna, ett arbete som är nog så viktigt för framtiden. Genom transit gavs ett tillfälle till ett sådant möte. Konstpubliken och Göteborgs Konsthall blev aktörer i utbildningen.

Det handlar inte per se om konsten, utan om arenan och ytan. I en annan del av dagens GP recenserar Magnus Haglund Jan Christensens bok "Liberalernas stad" som bland annat handlar om de tankar som lågbakom byggandet av Konstmuseet och Konsthallen 1923. Haglund binder skickligt samman bokens resonemang med S och MP:s huvudlöshet och skriver:

I det gemensamma pressmeddelandet från Socialdemokraterna och Miljöpartiet, daterat 21 maj 2010, som talar om en flytt av Konsthallen till ett nytt kulturhus vid Backaplan tänkt att invigas 2015, säger kulturkommunalrådet Helena Nyhus: ”Den nuvarande konsthallen på Götaplatsen byggdes då synen på konst och besökare var betydligt annorlunda jämfört med idag. Dagens lokaler är vackra, men också otillgängliga och framför allt inte lämpliga för visning av samtidskonst.”

Det är ett bisarrt men också avslöjande uttalande. Ja, synen på konst och besökare, som låg bakom att Konsthallen och Göteborgs konstmuseum kunde invigas 1923, var nog rejält annorlunda. Den materialistiska krämarandan har knappast försvunnit, och det är en talande bild att operahuset i hamnen numera är omgivet av hjul; västerut är det rouletterna som snurrar på Casinot och strax öster om entrén står det nya Göteborgshjulet.

Lite längre ner i recensionen skriver Haglund förklarande till motiven bakom jubeleumsutställningen med de nya arenorna i Konsthallen och Konstmuseet:

Jubileumsutställningen var ett initiativ av stadsfullmäktiges ordförande Axel Carlander. Han tänkte sig det hela som en exposé över stadens karaktär genom århundradena, men ville samtidigt motverka de intressen ”inom en del detaljhandelskretsar” som framförallt önskade en industriutställning. I stället ville han satsa på ”en kulturhistorisk utställning som kunde åskådliggöra Göteborgs utveckling genom tiderna och dess insats på kulturens område”.

Nyhus förvillade och förminskade den akuta situationen för Konstmuseet under gårdagens möte med kulturnämnden genom att återemittera Isabella Nilssons utredning för att den var, återigen ur dagens GP:

osorterad, och utan rangordning

Helena Nyhus anser alltså att behovet för att rädda samlingarna på ett av norra Europas mest kompletta museum är något som behöver rangordnas Jag skulle verkligen vilja ta del av Nyhus större plan för konsten i Göteborg om den så totalt saknar förmågan att se till den arena för bildning och upplysning som ett museum per se är. Nej det blir allt mer tydligt att de kriser och skandaler som just nu rullar i Göteborg är tätt knutet till den personliga politiken hos Helena Nyhus. Jag hoppas innerligt att Göteborg återigen kan bli en liberalernas stad och att väljarna i september förpassar den socialdemokratiska kultursynen, representerad av Helena Nyhus, till historiens parenteser vilket även Pär resonerar om här.

Bilden föreställer samtidskonstnären Staffan Larssons verk "nusic" som ställdes ut som en del av Transit på konsthallen 27-28/3 2004, bilden är hämtad här