Media rapporterar om Greenpeace senaste tilltag, att placera 600 nakna människor på en smältande glaciär för att protestera mot den globala uppvärmingen Av bilderna att döma så var det inte allt för svårt att få dem att slänga kläderna. Brännan avslöjar de flesta närvarande som sedan tidigare övertygade naturister i vilket fall som helst. Men frågan är kanske mer om man inte smälte mer is än man räddade genom att placera 600 biologiska element på isen? De hävdar att deltagarna tagit sig dit medelst tåg eller linbana för att inte bidra mer till växthus effekten. Så långt är väl allt gott men frågan är vilken egentlig verkan ett sånt stunt har på hur folk faktiskt reagerar på den globala uppvärmningen. Faktum är att gårdagens nyheter från USA att den arktiska isen nu aldrig varit så liten eller så tunn har troligen en större inverkan på mig att vilja aggera än Greenpeace PR stunt. Det är knappast så att nån som nås av bilderna är omedveten om hur en naken kvinna eller karl ser ut och därför knappast heller blir chockade över att se 600 näck på is och tänker "jag måste sluta ta bilen till jobbet så att..." Ja så att vad då? De kan gå från isen? Knappast.

Det är viktigt att medvetenheten sprider sig om farorna med den globala uppvärmningen och de faror som finns i och med att ändrade klimat innebär förändrade miljöer och arters utrotning. Det kunde vi inte minst läsa häromveckan då det första ryggradsdjuret på 50 år utrotats, Yangtze delfinen i Kina. Visst kinesisk industrialisering vid Yangtze folden går att skylla men vår påverkan och huvudlösa efter frågan är det främsta skälen till att industrierna har förökat sig längs floden och utrotat en art, ja en hel miljö. Skulden för det är nog global.

Jag var med i Greenpeace i ungefär 6 månader för ett antal år sedan men gick ur då jag fick hem ett utskick där man pratade om kampen mot kol förbränning vid elproduktion men det som gjorde mig irriterad var att i nån slags tidning hade Lennart Daléus, den förre centerledaren och numera generalsekreteraren för greenpeace, skrivit om hur bra för miljön det var att Barsebäck hade stängts ner och så orerade han på utan att inse den förödande länken mellan minskad el produktion i kärnkraftverk och den ökade i kolkraftverk i en globaliserad värld där elkonsumtionen inte minskar. Hyckleri tänkte jag och gick ur, Greenpeace är dessvärre inga goda förebilder för förändring, följ Al Gore eller Richard Blood om man skall ha förebilder i kampen de talar om problemen och föreslår konkreta åtgärder, inget annat räknas än agerande och vi har inte tid att vänta på greenpeace. Släck en lampa, köp en cykel, panta burkarna, sortera skräpet, tvätta inte halvfulla tvättmaskiner, koka inte mer vatten än du behöver i vattenkokaren och kokar du på spisen se till att ta en platta som hellre gör att kastrullen går över plattan än att plattan är större än kastrullen.

Förändring kommer först hos de som konsumerar förändring för konsumenter styr världen!

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=682327

Vi lever i intressanta tider, inte minst föränderliga. Kommande helger kan bli av en mina mest intressanta. Det har nu kännts i nån vecka som om jag varit med om att få balansera på en historiens knivsegg... Framtiden är mycket intressant ur förändringens perspektiv som när an tar ut nerslitna och urtjänta muttrar ur en maskin och barar väntar på förändringen. På samma sätt ställs man i vägskäl när en sammanbindande mutter försvinner och en maskin ser ut att kunna bli två. Mycket kan hända och jag är måhända lite kryptisk.

I ett förlösande kort tal som levererades i Lördags levererade Liberala ungdomsförbundets vice ordförande visheter av ett sällan skådat slag. Kärnan av vad han sa fick mig att rysa av medhåll. Det handlar om mer än politik, det handlar om människor som trivs med varandra. Den gemenskap som byggs mellan människor som trivs i varandras sällskap är av en sån styrka att det krävs mindre krig för att bryta sådana bindningar.

Göteborg har en förkärlek att ge sig själv och sina invånare gåvor, gåvor som uppskattas, ökar gemenskapen och lokal patriotismen i dess godaste form; kärleken till staden och viljan att önska sin stad allt väl. Liseberg, Konstmuseet och Ostindiefararen är sådana gåvor. I går startade den senaste av stadens gåvor till sig själv Kulturkalaset. Ett tidlöst flanerande mellan olika kulturyttringar från Lilla bomen upp till Liseberg ger en människa en kulturell upplevelseorgie så att själen och kärleken till staden inte kan annat än att lyftas till än högre höjder. Politikerna har varit eniga och kanske har det med att göra att även de haft samma insikt som Liberala ungdomsförbundets vice ordförande; det viktigaste för en politiker måste vara människan.

I Lördags gjorde jag ett av mina få yrkande på Liberala ungdomsförbundets kongress. Det gällde namnet på handlingsprogrammet. Första namnet som handlingsprogrammet fick i historien kom under kongressen i Höör 2005. Jag som då var Protokollchef skrev ihop programmetoch kände mig väl bevandrad i alla väl formuleradepunkter och i de som var mindre väl formulerade. Ett av min uttalanden från redigeringen spred sig via intranätet. Jag sa nåt i stil med: "om några år kan man se på det här handlingsprogrammet med samma distans som man ser på en teckning man målade som 5 åring" mycket riktigt ser jag på vissa av punkterna som togs då som lite naiva i förhållandetill den verkliga samhällsutvecklingen.

En eminent protokollsekreterare och ombud från Skåne hade till kongressen motionerat om att man skulle byta namn på programmet från "Vreden över människors ofrihet" till "Den lätta irritationen över människors ofrihet".

Jag tyckte i ärlighetens namn att det var något av det roligaste jag läst och såg genast kultvärdet i förslaget. Framtidens luffare skulle i generationer tala om detlegendariska namnet från Kongressen i Göteborg 2007. Så jag yrkade bifall till förslaget. Omröstningen kom och det var på röstläget jämt skägg mellan FS förslaget som var att behålla det gamla namnet och mitt yrkande. Jag ropade votering och jag observerade en lättpanik nere på FS bänken. Jag förlorade omröstningen och reserverademig med ett antal medreservanter vilket förvånade mig en aning.

I några timmar fick jag ett någotkyligt motagande från FS så jag fick fråga rätt ut om detförelåg nån enorm ilska mot mig. Blev försäkrad om att det i verkligheten bara var en lätt irritation som utlösts av panik då de trodde att det fannsen chans att jag skulle vinna omröstningen.

Förutom attnamnet hade varit kulthade det kanske kunnat ses som symptomatiskt att vi var i vrede under den gamla S regeringen men att det nu under den borgerliga bara innehade en lättirritation över reformer som inte dykt upp. Men kongressen gick som sagt i rubriken på att vara mer Vredgat politiskt korrekt än att satsa på kult värdet i det skånska förslaget. Jag tror att jag sällan haft så kul som i att yrka på ett legendariskt politiskt kulturvärde.

Jag var på Marstrand i Lördags och lyssnade till Leijonkungen Lars Leijonborg. Det var ett antal gånger då jag omväxlande rös av styrkan i mannen och omväxlande skrattade åt hans underfundiga skämt. In före talet kom en gammal god liberal som var borta ett anta år i nån slags radioskugga. Peter Örn som tvingades lämna partiet för Sveriges Radio, var där. Jag han samtala som hastigast med honom innan jag var tvungen att rusa och fick klarlagt att ännu har han inte gått med i rörelsen igen men håller på och känner sig för. Jag fick två förhoppningar av dagen på Marstrand. För det första att Lars inte på något sätt närmar sig pensionen utan kommer att vara aktiv politiker länge än. Och att en av samtidens bästa och mest beundrade Socialliberaler är på väg tillbaka, än har inte Örnen landat men jag hoppas att så sker och att detta blir ett fait accompli.

En dikt jag fastnade för efter att ha sett Roy Anderssons "Sånger från andra våningen"

Av: César Vallejo (1898-1938)

Det finns folk som far så illa att de inte ens har någon kropp;
bitvis kan deras hår nedstiga,
tum för tum,
längs snillets dysterhet;
sitt sätt har de upptill;
sök mig inte,
glömskans tand,
de kommer som ur luften,
räknar sina suckar,
hör skarpa smällar mot gommen!
De träder ut ur sitt skinn,
och kliar kistan som de fötts i
och stiger med sin död timme efter timme
och faller längs sitt frusna alfabet till marken.
Ack, så mycket! ack, så litet!
arma stackare!
Ack, i mitt rum där jag hör dem med glasögonen!
Ack, i min bröstkorg,
när de köper kostymer!
Ack, i min vita smuts,
av dess sammansvurna träck!
Älskade vare medelsvenssons öron,
Älskade vare de som sätter sig
Älskad vare den okände och hans hustru,
vår nästa med ärmar, krage och ögon!
Älskad vare den som har löss,
den som bär en trasig sko i regnet,
den som vakar med två tändstickor över liket av ett bröd,
den som klämmer ett finger i dörren,
den som inte har någon födelsedag,
den som förlorat sin skugga i en eldsvåda,
och djuret den som liknar en papegoja
och den som liknar en människa,
stackars rike,
den rent eländige,
den stackars fattige!
Älskad vare den som hungrar och törstar,
men varken har hunger att släcka sin törst eller törst att stilla sin hunger!
Älskad vare den som arbetar per dag,
per månad,
per timme,
den som svettas av skuld eller skam,
den som på sina händers order går på bio,
den som betalar med det han saknar,
den som sover på rygg,
den som inte längre minns sin barndom,
och älskad vare den skallige utan hatt,
den rättfärdige utan törnen,
tjuven utan rosor,
den som bär klocka och har sett Gud,
den som har en heder och inte dör!
Älskat vare barnet som faller och alltjämt gråter
och mannen som har fallit och inte längre gråter!
Ack, så mycket!
Ack, så litet!
Arma stackare!