GP:s ledare från den 26:e Juli konstaterar med stor tydlighet att vårdvalet i Sverige varit en succé. Den topplista som upprättats visar dessutom klart och tydligt att det inte per se är så att de privata vårdgivarna är bäst men de 17 första platserna innehas av privata vårdgivare. En hel del av dessa är små vårdcentraler som ger en fast läkarkontakt och på det sättet en trygghet för patienterna. GP skriver:
En övervägande del ansåg att både tillgänglighet och kvalitet förbättrats. Till exempel hade öppettiderna blivit mer generösa och både bemötande och kundservice förbättrats.

Som kontrast till detta finns de rapporter vi fått om svårigheten för papperslösa att få vård annat än i akuta tillstånd. Papperslösas rätt till vård verkar vinna mer och mer gehör hos social ministern men migrationsministern säger nej. DN har i en ledare uttryckt sig så här:
Men vårdpolitik och reglerad invandring är två helt olika frågor – har inte med varandra att göra. Rätten till vård utgår från grundläggande mänskliga rättigheter, och ska inte vägas mot migrationsmässiga ställningstaganden. Att betrakta utebliven vård som en piska för att få gömda flyktingar att lämna Sverige är djupt oetiskt och borde vara en främmande åsikt i den svenska debatten.

Det är sådana tankar som lett Sverige till den situation som vi befinner oss i – i en europeisk skamvrå, tillsammans med Österrike. Hårt kritiserade för ett vårdregelverk som gör skillnad mellan männi­skor och människor. Rätten till vård är en mänsklig rättighet, en princip höjd över pass och papper.

Papperslösas rätt till vård är ett enkelt beslut att ta och det är ett lätt beslut att ta. Här kommer ett personligt vallöfte från mig: Kommer jag in i Västra Götalands Regionfullmäktige i höst så kommer detta vara en av de frågor jag kommer att föra fram, för att få till stånd och säkra papperslösas rätt till vård i väst om nu regering och riksdag hinner före och samla sig, det vore trotts allt de bästa.

Läs även Inlägg av Christoffer Fagerberg, Adam Cwejman, Birgitta Rydberg, Rasmus Jonlund, Frida Simonsson, Viktor Zetterman och Kristina Palmgren
Bilden är hämtad här

Jag har i media nu ett tag följt upprördheten över de nya antagningreglerna till högskolan, som i vissa fall verkar göra betyg från före 2002 värdelösa vilket DN skrev om för några dagar sedan. Jag har av olika anledningar avstått från att kommentera eller säga särskilt mycket här kring högskolefrågor sedan jag lämnade Liberala studenters presidium vintern 2008. Denna gången gör jag det för jag har en åsikt som kanske inte direkt sällar sig till den vanliga hallelujakören.

Det finns några principer kring det nya systemet som jag tycker är bra, att utfärda särskilda meritpoäng för att man läst språk och matematik är bra. Men argumentet att ett meritvärdessystem inte går att ge till de som gått ur gymnasiet före 2002, för att kurserna var uppbyggda på ett annat sätt då, håller inte. Jag var en av de som gick ur gymnasiet den härliga försommaren 2002. Mina kurser var i olika valörer 20, 40 och 60 poäng, vissa kurser var kanske ännu mer men i grunden så var det en poängvariation som gick i 20-tal. De som började läsa efter mig började läsa kurser som var i 50 och 100 poängsklassen. Specialarbetet som för mig var enskilt blev nu någon form av grupparbete. Uträkningen som gör att man i endera systemet får reda på sitt snittpoäng är det samma, matematiken har inte förändrats, enkel division duger. I år har jag varit på några studentuppvaktningar och det har inte förändrats nämnvärt i glädjenivåer de här senaste 8 åren. Från betygen förstod jag att man kan räkna ut snittbetygen med och utan meritpoäng i och med att dessa tilldelas separat. Så det kan inte bero helt på den enkla systemförändringen att meritsystemet inte skulle gå att applicera där, hur skulle man ha utformat systemet om förändringen efter 2002 aldrig hade gjorts? visst måste det gå!

Att innehållet i själva utbildningen förändrats kan vara ett annat argument, ja men det hoppas jag den gör hela tiden speciellt inom naturvetenskapen så att vi inte står och utbildar i motbevisade vetenskapliga teorier. Matematik är fortfarande matematik och franska är fortfarande franska även om kursplanen förändrats så här fortfarande en massa gymnasister suttit med sina franska verb och andragrads ekvationer. Systemet måste gå att forma för utdelning av meritpoäng även för oss som kryssade oss mellan poängmolnen i det gamla systemet.

Sedan har vi fallet med de utländska och framförallt de europeiska studenterna, som tidigare rapporterats av DN. DO vidhåller att orättvisan i för de svenska studenterna inte går att driva i och med att det bara är en indirekt diskriminering men säger, i DN, när det kommer till de utländska studenterna att:

– Där måste DO agera på något sätt eftersom rättsläget är annorlunda, bland annat för att de nya reglerna förmodligen strider mot EG-rätten. Men hur vi ska gå vidare har vi ännu inte tagit ställning till.

Under min tid i Liberala studenters presidium så diskuterade vi visserligen huruvida utländska studenter skulle behöva betala eller inte för att få plugga på ett svenskt universitet eller högskola. Kan dock inte dra mig till minnes att vi funderade över hur ett reformerat poängsystem i gymnasiet skulle slå mot dem. För den delen analyserade vi inte heller konsekvenserna gentemot de med betyg från före 2002. Jag vet att jag funderade lite oroande när propositionen las fram och läste om det i tidningarna. I dagens DN kan vi läsa om en kvinna som läst upp sina betyg för att kunna plugga till psykolog, hon kom inte in av just den anledningen att hennes betyg passerat bäst före datumet, hon kontaktade utbildningsdepartementet och DN skriver:


I ett välformulerat mejlsvar från utbildningsdepartementet fick Marie Westman veta att hon haft sin chans. ”Regeringen har gjort bedömningen att det givits tillräckligt med tid att påbörja studier på högre nivå för de som gick gymnasiet enligt kursplaner före hösten 2000.”

Stämmer det svaret så är det hjärtskärande att läsa. Det blir allt vanligare att man väntar med att börja läsa på universitetet Jag väntade in ett år och började sedan plugga frågan är om jag inte haft roligare och större utdelning av studierna om jag väntat ytterligare några år. Andra väntar längre. Vi lever i ett allt mer individualiserat samhälle och det gör att särskilt unga verkligen satsar några år och lite tid på resor, enklare arbeten och en stor grad av självförverkliganden. Det som kallas att hitta sig själv. Detta kommer inte förändras och jag antar att de som nu kan söka med meritpoäng inte har ett bästföre datum som de med gamla poäng fick? Det kan inte vara en nackdel att de som går in i högskolevärlden verkligen är säkra på det de vill läsa, att de är säkra på sig själva och vad de vill. Livserfarenhet går visserligen inte att värdera in som poäng i en ansökningsprocess men det får inte vara något som ligger en student i fatet. Direktöverföring i all ära men den rena bildningen som livserfarenhet ger får inte underskattas.

Jag tror att en systemöversyn över det nya meritsystemet är påkallat för att kunna transferera meritpoäng till äldre studenter och till utländska och då framför allt europeiska studenter.
Bilden är hämtad här
Läs även Carl Nettelblads läsvärda inlägg här och här

Fick ett enastående kjedjebrev idag som verkligen illustrerar de rödgrönas fördelningspolitik:

Fördelningspolitik á la Socialist:

10 glada personer går ut för att äta middag tillsammans. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas:
- De första fyra (de fattigaste) betalar ingenting
- Den 5:e betalar 10 kr
- Den 6:e betalar 30 kr
- Den 7:e 70 kr
- Den 8:e 120 kr
- Den 9:e 180 kr
- Den 10:e personen (den rikaste) betalar 590 kr

De 10 personerna äter middag på restaurangen varje dag och är nöjda med uppgörelsen om 1000 kr. En dag säger restaurangägaren:
– "Ni är trogna kunder så jag lämnar 200 kr rabatt på era middagar i fortsättningen".

En middag för 10 personer kostar nu endast 800 kr och det är nu det händer grejer. Man vill fortfarande betala middagen såsom skatter betalas.
De första 4 påverkas inte. De får fortsätta äta gratis. Men hur ska de andra 6 göra? Hur ska de dela upp rabatten på 200 kr så att alla får sin del? De inser att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Drar de bort beloppet från varje persons andel får den 5:e och 6:e personen betalt för att äta.

Restaurangägaren föreslår att i rättvisans namn är det bättre att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknar ut de belopp varje person skall betala. Resultatet blir att även den 5:e personen får äta gratis.
Den 6:e får betala 20 kr, den 7:e betalar 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalar 520 kr istället för tidigare 590 kr.

Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis. Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat...
– Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:
– Men han sparar 70 kr!

– Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.

– Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20? De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.

– Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.
– Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!

De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.

Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt:
Det fattas 520 Kr...


Bilden är hämtad här

Aftonbladets agerande i samband med deras anklagelser gentemot förre arbetsmarknadsministern verkar nu hamna under lupp och det bör de verkligen. Här är några stycken ur dagens ledare i GP:



Nu hävdar emellertid Littorin och hans tidigare pressekreterare att en sådan dementi gavs redan under kvällen före avhoppet. Pressekreteraren säger till och med att Aftonbladet erbjudits en skriftlig dementi, något som den politiska reportern och tf ansvariga utgivaren Lena Mellin inte säger sig känna till.


Mycket talar för att Aftonbladets eget agerande kommer att hamna mer i fokus för den fortsatta debatten. Både Mellin och tidningens chefredaktör Jan Helin förklarade under gårdagen att om Littorin bara från början avvisat påståendena om sexköp skulle Aftonbladet aldrig ha publicerat uppgifterna. Det är ett resonemang som skapar stora frågetecken kring vilken grund tidningen haft för sina påståenden. Anser man sig ha tillräckligt på fötter i sak, är ju inte en dementi från en utpekad person det avgörande för om en publicering skall ske eller inte.

Ja Aftonbladets agerande i den här frågan blir bara mer och mer underlig. En dementi kom från hans pressekreterare, en person som har som sin främsta och första arbetsuppgift att kommunicera och vara mellanväg till pressen. Det finns inte stor rimmlighet i kravet att ministrar och politiker som är utsedda och valda för att göra vissa jobb ska stå pressen till förfogande hela tiden, då hade de knappt fått göra annat. Det är exempelvis inte så konstigt att de amerikanska presidenternas presssekreterare är några av de mest publika personerna i presidentstaben. Den enkla anledningen är att det är de som för fram till och får alla frågor från media och presidenten kan fokusera på sin dagordning och sitt ledarskap med vetskap om att den granskande makten ändå har en kanal in för att göra sitt jobb. Medierna vet att pressekreterarens ord är godkänna som de officiella och förmedlar presidentens åsikter i frågan. När arbetsmarknadsministern fortfarande var minister så dementerade han Aftonbladets anklagelser via sin pressekreterare, ett officiellt och godkänt ombud och detta vet aftonbladet, ändå publicerar de anklagelserna När han sedan är privatperson dementerar han igen via sitt juridiska ombud vilket också är ett officiellt och godkänt ombud.

Aftonbladets ansvarige utgivare Lena Melin vägrar erkänna att de valt profithungern framför pressetiska överväganden och svarar som ett surt och grinigt barn i den egna tidningen:

Jag uppfattar absolut inte att det uppkommer en dementi. Vi säger att vi vill prata med Littorin själv och att vi inte gör det via ombud...

Och i slutet av artikeln:

Jag säger det igen, vi pratar inte genom ombud.

Okej låt gå för att Aftonbladet ville ha någon form av personlig kommentar för påståendet, men hur var det nu ministern svarade på Visby flygplats? var det inte "nej, nej nej" ? Jo det var det men så här väljer Lena Melin att tolka det i samma artikel:
– När reportern konfronterade honom med uppgifterna säger Littorin först ”nej, nej, nej”, vilket jag uppfattar som att han blir överumplad av frågan

Jag vet inte hur det är med Lena Melin men jag har i alla fall uppfostrats med mantrat att "nej betyder nej" den här glidande tolkningen att "han sa nej men menade ja" är väl just det som är våldförarens eviga ursäkt när den inte kan erkänna och inse att den gjort fel?

Expressen, som är en minst lika god kålsupare som Aftonbladet när det kommer till att publicera nyheter utan särskilt stark grund, har publicerat ett telefonsamtal ord för ord där allt dementeras redan samma dag som ministern konfronteras på Visby flygplats. I sin artikel förklarar även Statsministerns pressekreterare att Aftonbladet erbjöds en skriftlig dementi via mail direkt från ministern. Allt detta förnekar Lena Melin i tidningen. En dementi kom klart och tydligt och Expressen synliggör Lena Melins brist på etiskt förhållningssätt bäst i denna passus ur samma artikel (i stycket innan står ett citat från Aftonbladets Jan Hellin som hävdar att ministern inte dementerade förr än efter publiceringen):
Samma version gav Lena Mellin, ansvarig utgivare för Aftonbladet under Jan Helins semester, när hon intervjuades i den egna tidningen i går:
- Hade Sven Otto Littorin sagt att han absolut inte köpt sex av den här kvinnan så hade vi inte publicerat uppgifterna.
I Sveriges Radios "Studio Ett" fick Lena Mellin i går eftermiddag frågan av programledaren: "Om han hade förnekat uppgifterna, då hade ni inte publicerat?"
- Nej, svarar Mellin i radiodebatten.
Även i en intervju i dagens Svenska Dagladet upprepar hon samma sak: "Hade ni avstått från publicering om han nekat till anklagelserna?" frågar SvD-reportern.
- Då skulle vi absolut inte ha publicerat, svarar Lena Mellin.
Men Sven Otto Littorin och statsrådsberedningen förnekade flera gånger sexköpsanklagelsen.

Den förre arbetsmarknadsministern kan inte få prövning eller någon form av total upprättelse. I och med att han anklagas av en blaska för ett brott som är preskriberat kan anklagelsen aldrig prövas i domstol. Det finns heller ingen annan instans som kan göra en trovärdig och neutral granskning eller undersökning kring vad som har hänt. Kvar står en tidning som tjänat multum på lösnummerförsäljning och en man som förnekar och dementerar men ändå måste leva vidare med att det finns ett tvivel kring om han köpt sex eller inte. Aftonbladets agerande i denna fråga, som jag i ett tidigare inlägg redan karaktäriserat som djupt oetiskt i en rad av andra oetiska publiceringar, framstår ju mer tiden går som än mer vanskligt och tvivelaktigt Jag har inte särskilt stort förtroende för dem sedan tidigare och inte blir det större av detta.


Bilden föreställer det första exemplaret av Aftonbladet från 1830, hur långt har inte tidningen glidit från de värden Lars Johan Hierta satte upp för tidningen då? Bilden är hämtad här

Medias etiska glidning och oförmåga att dra egna gränser visar sig än en gång. Sist gällde det Jonas Bergström som efter den brutna förlovningen med Madeleine Bernadotte inte längre var en offentlig person men ändå jagades av media. Innan har det funnits otal av exempel där felaktiga antaganden och anklagelser från medias sida lett till häxjakter. Expressens påståenden om skådespelaren Mikael Persbrandt ledde till att tidningen fälldes i domstol men media tvekar ändå inte att fortsätta jaga honom. Andra exempel på medias felaktiga utpekanden på extremt svag grund är i hypen efter mordet på Anna Lindh 2003. Innan Mijalovic hade identifierats och gripits så förhörde polisen några andra personer varav två felaktigt pekades ut som mördare i kvällspressen.
Vad fanns det för grund för detta? - Ingen. Fanns det i dessa processer något tillfälle där medierna stannade upp och funderade på vad de sysslade med? Sa journalisterna någonsin stopp nu räcker det till sina redaktörer? Fanns det ett uns av vilja att be om ursäkt till de som de förföljt när de väl slutade? - Nej.


Vad tycker du om mediebevakningen kring din person den senaste veckan?

– Den har varit pressande. Som offentlig person får man räkna med hårdhänt granskning. Men sedan i onsdags är jag inte längre en offentlig person, men det tar nu inte medierna hänsyn till. Det lämnar mig med en dubbel maktlöshet. Jag kan inte försvara mig mot allt det som nu påstås och jag kan inte få min sak prövad i domstol eftersom det brott som jag anklagats för preskriberas efter två år. Vad som styrt Aftonbladet till publicering av oerhört grova anklagelser mot mig och om det verkligen är så vi vill ha det i Sverige – det hoppas jag verkligen att vi både får prövat och diskuterat så småningom


Detta är ett citat ur dagens DN där den förre ministern Sven-Otto Littorin svarar på DN:s frågor kring det drev som jagat honom med en obekräftad anklagelse om sexköp. Den sista meningens resonemang om det här är en rimlig tågordning i Sverige. Att medier utan i stort sett några bevis som helst går i bräschen för vilseledande publicering av rykten och anklagelser - Är det så vi vill ha det i Sverige? Är detta inte en metod som i grunden urvattnar den mediala trovärdigheten? Kan man lita till den information som media förmedlar? Är inte den mediala avsaknaden av etik ett problem som undergräver dess roll som vårt samhälles tredje granskande och balanserande makt? Kan det vara så att vi faktiskt behöver se över lagstiftning för att hindra media från att jaga icke offentliga personer på allt för frivolenta grunder? Jag lutar åt ett ja för media visar allt för ofta att de saknar förmågan till eftertanke och återhållsamhet.
Bilden är hämtad här

Detta inlägg skrivs i huvudsak för att på något sätt sammanfatta mina intryck av Almedalsveckan 2010. Självfallet skedde en massa mer saker där som jag inte tar upp. Detta året bodde jag i Visby istället för på andra sidan ön som var fallet för ett år sedan. Vädret var fantastiskt och Partiledartalen var inte fy skam de heller. Under Jan Björklunds tal satt jag på en gräsplätt framför scenen i en T-shirt som var för liten för mig. av någon anledning tar de som med glädje kan böra mindre storlekar ofta de större i syfte att ha dem som nattklädnad, detta ogillas starkt :-P.

Jag var på en uppsjö av bra och intressanta seminarier och debatter. Den viktigaste tog nog Svenska Kyrkan som totalt sopade banan med Nationaldemokraterna på hamnplan. Prästen som utmanade dem på en värdegrundsdebatt var lugn och talade med själ, hjärta och benhårt värdeövertygelse. Han stod och såg ledaren för nationaldemokraterna i ansiktet hela tiden och inte för en sekund kunde nationaldemokraten möta hans blick, troligen av skam. Att se kyrkan ta den debatten och så totalt utklassa intoleransen och ondskan var något av de bästa jag sett!

Något av det mer udda var Gudrun Schymans uppeldning av 100 000 kronor vilket får ses som en ren form av plakatpolitik. Att sedan TV4:s reporter hjälpte till enligt tidningen Resumé gör det inte särskilt mycket bättre.

Fotot är från TV4 och hämtat på Resumés hemsida här


Maten var självfallet ett starkt inslag under samtliga seminarier. Vill dock understryka att jag INTE tog del av det så kallade seminariet om ekologiska hamburgare som Max hamburgare anordnade varje dag. Lätt osmakligt att rata bra och vettiga seminarier som serverar riktig och gedigen mat för att ge sig hän åt samma skitmat som man kan få tag i var som helst och när som helst. Sedan behöver man bara bara ha läst lite i Eric Schlossers bok om snabbmatslandet, eller sett filmen baserad på den samma (Fast food nation) för att vara allmänt skeptisk till att ens vilja köpa en enda hamburgare till i sitt liv. Kan här villigt säga att jag var på McDonalds i Visby och tog in en Ceasarsallad vilket var en av de djävligaste sallader jag någonsin ätit. Ceasarsallad är helt klart min favoritsallad och jag tar ofta in den på resturanger och kaféer som serverar den. McDonalds version av Ceasarsallad är dock ett hån mot allt det som kännetecknar salladen och då skall vi inte förglömma det största hånet som den taffliga ursäkt till Ceasardressing som de serverade. Den rivna Parmesanen var dessutom utbytt mot vad som närmast kan beskrivas som det förtorkade och hyvlade slutet på en Edamer. Dessutom mådde man regalt illa efter salladen.


Jag lämnade Gotland med mitt resesällskap klockan 17.00 på torsdagen med visst vemod. Jag hade helt klart kunnat stanna resten av veckan också vilket jag med största sannolikhet kommer att göra nästa år. I år var det större än någonsin vilket det har varit varje år så jag ser fram emot nästa års rekord! Det är en enormt rolig cirkus där hjärtat av alla beslutsfattare samlas i en vecka varje år och man springer på den ena profilen efter den andra i visbys krumma gränder och fantastiska torg! Jag är helt klart peppad inför höstens val.

Helt klart roligaste valaffischen på riktigt länge presenterade Folkpartiet inför årets valrörelse. Texten hänvisar till filmen Karate Kid från 1984 där en mobbad kille får hjälp av hantverkaren och Karatemästaren mr. Miyagi att lära sig och förstå Karate och att det inte bara är ett sätt att slåss. Miyagi lär ut tekniken genom att grabben, Daniel får göra lite olika sysslor för honom som att exempelvis vaxa hans bil och lägga golv. "Wax on -wax off" var verkligen referens ord för mig när jag växte upp och Karate kid med uppföljare är verkligen kult.

Jag var bara ett år när den gjordes men den var en av de där filmerna som visades varje år på tv under 80 och 90-talet. Det var inte så många år sedan jag såg den senast som en sen visning på någon av de fria tv-kanalerna. Man kände verkligen känslan i sättet att skapa den här sortens kamp-dramer. Karate kid var som Rocky fast en tonåring istället för en avdankad boxare. Du hade det personliga dramat i att vara den nyinflyttade killen som mobbades i skolan, du hade musiken med survivor som skapade en riktigt bra stämning och sedan hade du finalen där Daniel-san genomgick eldprovet i en karatematch. Att sedan Pat Morita som spelade mr. Miyagi nominerades till en Oscar för bästa manliga biroll förtar inte heller filmens kvalitet och betydelse för de som var kids när den var i ropet.

Det krävs visserligen att man sett filmen för att fatta referensen på valaffischen men vi är nog ett antal 70 och 80-talister som kommer att smila gott när vi ser dessa affischer i valrörelsen! Och vi kommer i alla fall förstå referensen till relationen mellan lärlingen och hans mästare. Har ni inte sett filmen rekommenderar jag den starkt!






Wax on - wax off -for the win!

Den översta bilden är hämtad här och den understa är folkpartiets valaffisch

Om mig

26 årig liberal från Göteborg. Jobbar natt på hotell. Fil. Kand i Freds och Konfliktstudier från Umeå Universitet.