I ett förlösande kort tal som levererades i Lördags levererade Liberala ungdomsförbundets vice ordförande visheter av ett sällan skådat slag. Kärnan av vad han sa fick mig att rysa av medhåll. Det handlar om mer än politik, det handlar om människor som trivs med varandra. Den gemenskap som byggs mellan människor som trivs i varandras sällskap är av en sån styrka att det krävs mindre krig för att bryta sådana bindningar.

Göteborg har en förkärlek att ge sig själv och sina invånare gåvor, gåvor som uppskattas, ökar gemenskapen och lokal patriotismen i dess godaste form; kärleken till staden och viljan att önska sin stad allt väl. Liseberg, Konstmuseet och Ostindiefararen är sådana gåvor. I går startade den senaste av stadens gåvor till sig själv Kulturkalaset. Ett tidlöst flanerande mellan olika kulturyttringar från Lilla bomen upp till Liseberg ger en människa en kulturell upplevelseorgie så att själen och kärleken till staden inte kan annat än att lyftas till än högre höjder. Politikerna har varit eniga och kanske har det med att göra att även de haft samma insikt som Liberala ungdomsförbundets vice ordförande; det viktigaste för en politiker måste vara människan.

I Lördags gjorde jag ett av mina få yrkande på Liberala ungdomsförbundets kongress. Det gällde namnet på handlingsprogrammet. Första namnet som handlingsprogrammet fick i historien kom under kongressen i Höör 2005. Jag som då var Protokollchef skrev ihop programmetoch kände mig väl bevandrad i alla väl formuleradepunkter och i de som var mindre väl formulerade. Ett av min uttalanden från redigeringen spred sig via intranätet. Jag sa nåt i stil med: "om några år kan man se på det här handlingsprogrammet med samma distans som man ser på en teckning man målade som 5 åring" mycket riktigt ser jag på vissa av punkterna som togs då som lite naiva i förhållandetill den verkliga samhällsutvecklingen.

En eminent protokollsekreterare och ombud från Skåne hade till kongressen motionerat om att man skulle byta namn på programmet från "Vreden över människors ofrihet" till "Den lätta irritationen över människors ofrihet".

Jag tyckte i ärlighetens namn att det var något av det roligaste jag läst och såg genast kultvärdet i förslaget. Framtidens luffare skulle i generationer tala om detlegendariska namnet från Kongressen i Göteborg 2007. Så jag yrkade bifall till förslaget. Omröstningen kom och det var på röstläget jämt skägg mellan FS förslaget som var att behålla det gamla namnet och mitt yrkande. Jag ropade votering och jag observerade en lättpanik nere på FS bänken. Jag förlorade omröstningen och reserverademig med ett antal medreservanter vilket förvånade mig en aning.

I några timmar fick jag ett någotkyligt motagande från FS så jag fick fråga rätt ut om detförelåg nån enorm ilska mot mig. Blev försäkrad om att det i verkligheten bara var en lätt irritation som utlösts av panik då de trodde att det fannsen chans att jag skulle vinna omröstningen.

Förutom attnamnet hade varit kulthade det kanske kunnat ses som symptomatiskt att vi var i vrede under den gamla S regeringen men att det nu under den borgerliga bara innehade en lättirritation över reformer som inte dykt upp. Men kongressen gick som sagt i rubriken på att vara mer Vredgat politiskt korrekt än att satsa på kult värdet i det skånska förslaget. Jag tror att jag sällan haft så kul som i att yrka på ett legendariskt politiskt kulturvärde.

Jag var på Marstrand i Lördags och lyssnade till Leijonkungen Lars Leijonborg. Det var ett antal gånger då jag omväxlande rös av styrkan i mannen och omväxlande skrattade åt hans underfundiga skämt. In före talet kom en gammal god liberal som var borta ett anta år i nån slags radioskugga. Peter Örn som tvingades lämna partiet för Sveriges Radio, var där. Jag han samtala som hastigast med honom innan jag var tvungen att rusa och fick klarlagt att ännu har han inte gått med i rörelsen igen men håller på och känner sig för. Jag fick två förhoppningar av dagen på Marstrand. För det första att Lars inte på något sätt närmar sig pensionen utan kommer att vara aktiv politiker länge än. Och att en av samtidens bästa och mest beundrade Socialliberaler är på väg tillbaka, än har inte Örnen landat men jag hoppas att så sker och att detta blir ett fait accompli.

En dikt jag fastnade för efter att ha sett Roy Anderssons "Sånger från andra våningen"

Av: César Vallejo (1898-1938)

Det finns folk som far så illa att de inte ens har någon kropp;
bitvis kan deras hår nedstiga,
tum för tum,
längs snillets dysterhet;
sitt sätt har de upptill;
sök mig inte,
glömskans tand,
de kommer som ur luften,
räknar sina suckar,
hör skarpa smällar mot gommen!
De träder ut ur sitt skinn,
och kliar kistan som de fötts i
och stiger med sin död timme efter timme
och faller längs sitt frusna alfabet till marken.
Ack, så mycket! ack, så litet!
arma stackare!
Ack, i mitt rum där jag hör dem med glasögonen!
Ack, i min bröstkorg,
när de köper kostymer!
Ack, i min vita smuts,
av dess sammansvurna träck!
Älskade vare medelsvenssons öron,
Älskade vare de som sätter sig
Älskad vare den okände och hans hustru,
vår nästa med ärmar, krage och ögon!
Älskad vare den som har löss,
den som bär en trasig sko i regnet,
den som vakar med två tändstickor över liket av ett bröd,
den som klämmer ett finger i dörren,
den som inte har någon födelsedag,
den som förlorat sin skugga i en eldsvåda,
och djuret den som liknar en papegoja
och den som liknar en människa,
stackars rike,
den rent eländige,
den stackars fattige!
Älskad vare den som hungrar och törstar,
men varken har hunger att släcka sin törst eller törst att stilla sin hunger!
Älskad vare den som arbetar per dag,
per månad,
per timme,
den som svettas av skuld eller skam,
den som på sina händers order går på bio,
den som betalar med det han saknar,
den som sover på rygg,
den som inte längre minns sin barndom,
och älskad vare den skallige utan hatt,
den rättfärdige utan törnen,
tjuven utan rosor,
den som bär klocka och har sett Gud,
den som har en heder och inte dör!
Älskat vare barnet som faller och alltjämt gråter
och mannen som har fallit och inte längre gråter!
Ack, så mycket!
Ack, så litet!
Arma stackare!

Norge upprustar och utökar sitt försvar. De är liksom Finland och Danmark med i försvars alliansen NATO. Anledningen till upprustningen är det ökande hot som kommer från Ryssland. Det är en skillnad på att ha demokrati i text och att ha det i praktiken.Ryssland har brutit avtal om trupplaceringar och återplacerar nu styrkor i Europa. På samma sätt försöker de expandera genom att nationalister gör anspråk på Nordpolen som ryskt territorium. Detta skall även sättas i kontexten då de aktivt vill kränka svenskt vatten genom att bygga plattformar och dra gasledningar förbi Gotland.

Med detta i åtanke är det för mig helt huvudlöst att spara in pengar på det svenska försvaret. Vi har inga allianser som kan försvara oss. Vilket Norge och Finland har. Jag minns en rapport som kom några år innan senaste försvarsbantningen som sa att Estland hade tillräcklig kapasitet att invadera och ta över Sverige på en vecka.

Finansministern lever nog dessvärre för mycket med sin miniräknare för att ta hänsyn till en faktisk verklighet och omvärld.

Jag tillbringar som brukligt min sommar i Göteborg. De dagar solen skiner är skönt och jag mår gott med råge. Det som dock irriterar mig nåt så in i bomben mer än alla flugor som envisas att vara i mitt ansikte på sommaren är försäljare. I år är det Tele 2 försäljare som tar priset. Nu två dagar i rad har jag sagt att jag är nöjd med mitt abonnemang till mobilen och två dagar i rad har samma försäljare sagt att de inte tror på mig.

Det kan vara värt att nämnas att jag inte sprang på henne på samma ställe men det var samma tjej som förpestat min tillvaro och hindrat mig från att gå. Det borde rimmligen finnas bättre konsumenträtter för att kunna säga nej till försäljare på stan.

I dagens GP står det en historia om hu en stackare råkat ut för tele 2 försäljare och utan medgivande fått ett abonnemang på packat sig.

Det är fördjävligt rent ut sagt.

Trevlig sommar!