Det brittiska valet i torsdags gick inte så bra som jag hade velat för Liberaldemokraterna. Faktum är att de förlorade 5 platser i parlamentet och procentsiffrorna blev inte så höga som opinionsundersökningarna gav sken av. Den stora paradoxen här är ändå att de faktiskt ökade med 1% av väljarstödet men förlorade ändå platser i parlamentet. Det är här vi ser den djupa orättvisan i ett system med enmansvalkretsar. I ett sådant system så vinner den med flest röster oavsett om det innebär att de har en majoritet eller inte och alla andra röster på mindre partier blir därigenom helt bortkastade. Nu blev LiBDems trotts detta vågmästare och förhandlar enligt demokratinspriciper om genomslag för sin politik med de andra stora partierna.
Moderaten Johnny Magnusson föreslår ett sådant system för Sverige i en krönika i dagens GP. Han motiverar det hela med att vi har tydliga block och att det är ett problem med lokala partier som dyker upp lite varstans i kommuner regioner och landsting och börjar spela ut blocken mot varandra som vågmästare.
Det är ett resonemang som är rent trams. Det är inte så att man går till val som block överallt i det här landet. I Västragötalands regionen har mitt parti Folkpartiet sett en st
örre förutsättning för liberal och progressiv utveckling genom att bilda majoritet med Socialdemokraterna och Centerpartiet sedan snart 10 år tillbaka. Vi har haft ett stabilt mittensamarbete där vi genom förhandlingar och kompromisser fått igenom stora avgörande liberaliseringar i regionen. I Västragötalands regionen går man till val som partier inte som block och alla förhandlingar om majoriteter sker som sig bör efter valet. Magnussons förslag är istället ett förslag för att föra mer makt till sig själv och sitt egna konservativa röstboskap. Men jag måste säga att det är skönt med ett politiskt system där det medvetna valet på ett mindra parti faktiskt räknas där En person som röstar på Folkpartiet i Angered eller Tynnered (S domminerat område) vet att rösten räknas och ger utslag på samma sätt som en person som röster på Vänsterpartiet i Örgryte (M domminerat område) vet att rösten räknas.
Den andra vinkeln som Magnusson ger sken av är att personvalet blir viktigare i hans system. Personvalet behöver inte vara oviktigt i det system vi har idag. Om vi istället slopar personvals spärren i lagstiftningen så ger det mer makt åt medborgaren i det enskilda valet och röstningens komplexitet stärks. Jag tror dessutom att det i förlängningen är direkt negativt med allt för starka block, det blir dessvärre ett sätt att sätta väljarens demokratiska kraft ur spel. Partierna bör nämligen förhandla om majoriteter och politik efter valen istället för innan så att rösternas styrka ger verklig effekt i förhandlingarna kring den politik som förs efter ett val. Det skulle dessutom stärka den demokratiska oppositionens roll och vitalisera debatten.
Det är dessutom lite beklämmande för Magnusson och spelar inte riktigt till hans favör att vilja binda upp mer makt till sig själv när han verkar vara indragen på en kant i den mut- och bestickningshärva som just nu rullar fram i Göteborg. Peter Lenken visar en del av trådarna i nystanet i en GP krönika där Magnusson finns i mitten som PR konsult för att hjälpa byggherren som skott sig på Göteborgarnas bekostnad. Nuvarande och förra kommunalråden från S sidan verkar involverade frågan är om Magnusson som också var kommunalråd för majoriteten fram till '94 finns med här. Att få klar insyn i det hela är förstås svårt särskilt som den sönderbolagiserade kommunen inte ger allt för mycket insyn i de maktbolag som skapats av de stora partierna i Göteborg. För ökad insyn i vad som sker och hur beslut tas i Göteborg så måste kommunen avbolagiseras och mer makt gå över till medborgarnas representanter i de politiska organen. Det är inte rimligt att några få politiker i de stora partierna ska sitta på den makten tillsammans med en massa tjänstemän eller förvaltare som aldrig förlänats medborgarnas förtroende att sitta och ta beslut i deras namn. Elitismen i Göteborg måste avvecklas!
Som liberal och dessutom som kandidat i ett val utan blockval så tycker jag det är skönt att kunna gå till val på en rent liberal politik utan att behöva vikta in en massa hänsyn till konservativa eller socialistiska åsikter, eller deras inbördes familjerellationer.
Liberal seger '10!
Bilden är hämtad här.
t att lagföra. I Göteborgsfallet fick tjänstemännen byggtjänster och andra förmåner i utbyte mot att saltade fakturor godkändes och att uppföljningen försummades. Inga exempel på att reda pengar bytte händer redovisades i reportage Som politiker och tjänsteman i allmän förvaltning måste man vara extremt varsam med vart man lägger skattekollektivets resurser, alla dessa medel är biställda det allmänna under ett paraply av förtroende. När sådant här inträffar så skadar det förtroendet för samhällssystemet.Man kan säga mycket om Janne Josefssons metoder att medelst dold kamera kartlägga och rapportera. Jag tillhör en av dem som ser Janne Josefson som en reporter som är vinklad i sin rapportering, men det är också dess styrka. Vet man att något är vinklat så utmanas individens kritiska tänkande och man tvingas obönhörligen ifrågasätta all information och fakta som ges genom rutan. Detta gör att Uppdrag granskning är upplysande och inte underhållande, den hårdföra granskande journalistiken som Josefsson genomför ser dessutom på sakernas essens och därför är det ett kraftfullt verktig i den tredje maktens arsenal. En av konsekvenserna som rapporteras av GP är att alla byggen i Göteborg ska granskas, det är något som är bra och alla rapporter om resultaten bör offentliggöras. På så sätt kan vi verkligen öka insynen i hur makten utövas av politiker och tjänstemän i Göteborg. Kanske kan vi då till slut lägga dagarna då en man vid namn Göran ville vara VD över en kommun hellre än att politiskt leda den efter sitt program till det allmänna bästa.
En av de mer underliga kommentarer jag läst kring Josefssons reportage kommer från DN:s Johan Croneman. Han raljerar över Josefssons metoder och verkar i det närmsta försvara de korrupta tjänstemännen. Han raljerar över tjänstemannen Sune Larssons exhustru som huvudkälla till granskningen och menar att i och med att "Påskriften på skilsmässohandlingarna har knappt hunnit torka innan hon går ut i medierna och avslöjar sin mans förflutna" skulle vara en belastning för granskningen. I reportage redogjorde dock Josefsson för processen där hon i bodelningen fått det tidigare gemensamma huset och när hon i pappers exercisen letade efter kvitton hon behövde så såg hon att det fanns saker som inte stämde. Hon gick inte direkt till pressen utan skickade anmälan till sin ex makes förra arbetsgivare och till de kommunala revisorerna om sin upptäkt. Dessa agerade inte och då kontaktade hon media med sitt underbyggda påstående. Vad Josefsson och hans redaktion då gjorde var helt enkelt sitt jobb, de granskade påståendena och fann underlag, fakta samt kraftiga indicier som pekade på påståendenas korrekthet. När Croneman ifrågasätter Josefssons trovärdighet så hamnar han i en extremt patriarkal undermening som i princip säger: Ex hustrun är inte trovärdig därför att hon är en frånskild kvinna. Jag ser istället en ofantligt stark kvinna som tog ställning för det hennes ex make misslyckades med: skattekollektivets förtroende!
Jag hoppas att Nick Clegg har rätt som han säger i brittisk media idag att det nu har gått in i ett race mellan två hästar: Cameron och Clegg. Jag hoppas dessutom att Clegg vinner det racet. Möjligheten finns att Premiärministern för Storbritannien på fredag heter Nick Clegg och att han antingen leder den första Lib Dem regeringen i Storbritanniens historia eller att han leder en koalitionsregering med Labour. Anledningen till att det måste bli med Labour är att de i vart fall fortfarande är progressiva. Gordon Browns politiska karriär är med stor sannolikhet över innan midnatt på torsdag och i processen för att få en premiärminister lär ledarskapet över den nya regeringen inte tillfalla Labour. Browns klavertramp när han kallade en kvinna främligsfientlig och trångsynt i veckan var inte precis den positiva start som Labour ville ha på sin valspurt. SvD rapporterar att kvinnan som Brown avfärdade nu går till sofflocket, enligt egen utsago röstade hon tidigare på just Labour. För dem blir det ett enormt problem om den stora bulken av deras supportrar inte går och röstar alls. Europaparlaments valet var inte minst ett tecken på detta då de fick strax över 15% och halverade sig själv.
Den viktigaste segern och framsteget av en sådan koalition blir troligen en total reformation av valsystemet till ett proportionellt valsystem som ger utrymme för en parlamentarism som i verkligheten speglar ett så komplext och pluralistiskt land som Storbritannien Det finns ingen rimlig anledning att tro att Tory skulle gå med på en sådan reform. Det har iställer aviserat politik för valsystems reform som ytterligare skulle cementera ett tvåpartisystem i Storbrittanien och som dessutom bara skulle vara gynnsamt för de som lägger röster på konservativa kandidater på landsbyggden. Cameron har gjort en medial resa där han delvis försökt ändra bilden av det konservativa partiet i stil med "Nya moderaterna" här på hemmaplan. Frågan är dock hur mycket noveliteter som genomsyrat partiet. Motsägelser kantar nämligen politiken. Cameron rasar mot den övermäktiga staten samtidigt som han går till val på att riva upp lagen om individuella och mänskliga rättigheter, "the Human Rights Act". Vilket är den lag som medborgare kan gå igenom när de vill föra talan mot just den mäktiga staten. Han omfamnar gärna det fria och liberala samhället i vissa tal samtidigt som han argumenterar för att det är vidlyftiga och liberala värderingar som skadat Storbritannien Han påpekar att man måste ta tag i miljöfrågorna samtidigt som han avfärdat den globala uppvärmingen som en liberal konspirationsteori Att sedan vissa av deras kandidater till "the commons" går till val på att nå en bot mot homosexualitet gör mig än mindre övertygad om att Tory är ett bra val för Storbritannien, man kan ju alltid hoppas att det konservativa stjärnskottet Philippa Stroud inte kommer in alls. Totalt backar kristna konservativa grupper upp 37 Torykandidater, en siffra som kan motsvara upp till 1/4 av deras förväntade antal platser i underhuset.
Har Tory förändrats under Cameron, brittisk media hävdar i alla fall det. Det är inte samma parti som Michael Howard gick till val med för 5 år sedan. Mycket har hänt. Exempelvis har Tory brutit sig ur den konservativa gruppen EPP i Europaparlamentet och sitter nu tillsammans med en bunt udda och främlingsfientliga partier istället.... men det är knappast en positiv förändring....
Så för ett annat Storbritannien på fredag hoppas jag på en enastående seger för Nick Clegg och LibDems! Liberal Seger '10!
