Den 20:e september är jag kandidat på den blå och rosa listan för Folkpartister i Svenska kyrkan
(FiSK). Jag kan inte påstå att jag fört någon stor och aktiv kampanj mer än som ett stående skämt bland mina vänner. Men efter att ha fått mail om vad jag står för i kyrkovalet så tar jag nu och bryter loss en del av det svaret för att förklara min syn på Svenska kyrkan och dess verksamhet.

Man kan säga att kyrkan har två "ansikten". De första är det sociala ansiktet som innebär en mängd olika former av stöd till människor i olika åldrar och i livssituationer som inte alltid är de lättaste. Det kan vara allt från sorgebearbetning, depressioner, ensamhet eller unga som kommit på glid. Det andra ansiktet är kyrkan som en form av allmän kulturbärande institution med särskild kyrkomusik, gamla kåkar och väl underhållna altartavlor.

Jag tycker att fokus i kyrkans dagliga verksamhet skall ligga på det första ansiktet. Kyrkans separering från staten borde ha inneburit att man var friare att fokusera sin verksamhet men det har den inte. I och med att Svenska kyrkan står som ansvarig till underhåll och skötsel av den kyrkorelaterade delen av det medeltida kulturarvet så står man med kostnader för kyrkor som nästan ingen besöker i lokaler där man inte kan ha den dagliga verksamheten, bara för att staten sagt att det finns ett allmänintresse av att de är kvar.

Kyrkan är medlemsägd som en förening och då måste verksamheten vara riktad mot ägandeskapet av kyrkan. Så jag skulle vilja se mindre barockmusik på västgötaslätten och mer fokus på daglig verksamhet. Det är min allmänna uppfattning och åsikt kring kyrkans verksamhet och skulle jag bli vald är det i den riktningen jag skulle jobba.

Äldre släktingar brukade förklara kyrkovalet som att där röstade man om man ville ha fler kyrkor, även om det är en lustig förklaring mellan släktingar så speglar det också nånstans den allmänna förståelsen för kyrkans verksamhet och det tror jag man måste jobba mer med att förmedla.

Fridens!