Det har nu gått drygt fyra månader sedan jag skrev något på den här bloggen sedan sist. Idag känns det motiverat.

I helgen som gick var jag på Folkpartiets Rixmöte i Örebro, där samlades ett antal liberala kommun och landstingspolitiker från hela Sverige. Jag fick tillfälle att träffa gamla och nya vänner. En sak jag satte mig före var att löpande försöka förklara hur fel uppfattningen är att Folkpartiet i Västerbotten skulle röstat för att Lars Leijonborg skulle bytas ut. Genom samtal på mötet fick jag också klart för mig graden av den vinkling som skett av vad vi fattade för beslut på mötet. Jag var där och jag ville att Lars Leijonborg skulle fortsätta leda partiet. I Örebro ville jag undvika en dominoeffekt av vad som sades på mötet.

I morse vaknade jag med en förkylning och såg vad Stockholms Maria Wallhager sagt i Ekot. Kort där efter ser jag på Text Tv att Lars medelat att han inte kandiderar till omval som partiordförande. Sedan dess har jag vandrat omkring med ett tungt hjärta. Leijonborg var den symbol som en gång gjorde att jag valde det här partiet, jag kommer att sakna honom.

Vid två tiden såg jag hans presskonferens och såg en person som trodde att han hade stöd men som helt plötsligt befan sig med en uppsjö av brutusdolkar i ryggen....

Av alla de länsförbund som krävt hans avgång tror jag ingen velat att han skall sluta som minister, men som han sa är det en fråga för den kommande partiledaren. Detta är mitt första partiledarskifte och jag vet inte vart jag står eller vem jag stödjer. De är alla folkpartister och vill alla Folkpartiet väl, kanske får jag singla slant men först måste någon kandidera. Värt att nämna är att alla som nämns i prssen är småbarnsföräldrar så det är inte säkert att någon vill.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=642392